Vad är kunskap?

Att det finns olika former av kunskap är de flesta överens om, men bruket att dela in dem i teoretisk och praktisk kunskap har vållat en livlig diskussion genom åren. Ett problem med indelningen är att de olika kunskapsformerna i en jämförelse ofta värderas hierarkiskt. Teoretisk kunskap har i den västerländska vetenskapen och filosofin historiskt sett stått överordnad den praktiska kunskapen. Utifrån uppfattningar kännetecknade av den logiska positivismen nedvärderades praktisk kunskap. Kunskap som inte kunde formuleras i en verbal sats var inte kunskap. (Hegender, 2010)

“I Sverige har tidigare tvååriga gymnasielinjer gjorts treåriga med mer utrymme för teoretiska ämnen. Lärarutbildningen har gjorts till högskoleutbildning, förlängts och teoretiserats, liksom  sjuksköterskeutbildning och polisutbildning. Här ingår numera mycket teori och skriftspråksbaserat kunskapande. Som skäl anförs ofta ”kunskapssamhällets” ökade kompetenskrav. En anledning kan också vara att det är den teoretiska kunskapen som ses som sann och ges hög status. Det är en föreställning med ursprung i Platons åtskillnad mellan kropp och själ som trots sin begränsning präglar västerländskt tänkande.”  (Göransson, Anna Lena (2004). Brandvägg, Ord och handling i en yrkesutbildning. Doktorsavhandling i didaktik vid Malmö Högskola).

Waldorfpedagogikens grundare Rudolf Steiner har varit och är fortfarande en omstridd pedagog. Hans beskrivningar av en andlig värld har inte setts med blida ögon av till exempel mer behavioristiska delar inom forskningsvärlden. Fortfarande verkar en del av antikens värderingar forma vetenskapens sätt att se på människan.

Under drygt tvåtusenfemundra år förvaltades arvet efter Platons Akademi och Aristoteles Lyceum. Visionerna om individuell frihet, jämlikhet och solidaritet genomsyrade skolvisionerna. Med Sokrates väcktes visionen om samtalet, dialogen som instrument för kommunikation. Sokrates pedagogik utlöste motkrafter, antipatier, som ledde till omröstning och dödsdom. (Hellström, 2002)

Motkrafter till Waldorfpedagogiken har funnits och finns fortfarande. Ett av fundamenten inom Waldorfpedagogiken är att både teoretisk, konstnärlig och praktisk kunskap är lika vikig, det finns ingen hierarki. Rudolf Steiners pedagogiska föredrag stenograferades, sammanställdes och gavs ut, ofta utan att han själv gått igenom texten. Under föredragen svarade han ibland på specifika frågor och gav konkreta råd hur man skulle kunna lösa en viss situation. Att rakt igenom översätta dessa svar till verkligheten i dag är både vanskligt, närmast ogörligt och var med all sannolikhet heller aldrig meningen! Däremot kan Rudolf Steiners mer övergripande pedagogiska resonemang ge pedagoger levande bilder och inspiration till hur barnets utveckling ska kunna vägledas på ett optimalt sätt genom Waldorfskolans kursplan. Waldorfpedagogiken kan ses som en källa att hämta tankar och idéer ifrån, för att berika och fördjupa den pedagogiska gärningen.

[…] jag vill inte ge er några regler för olika situationer i undervisningen. […] jag vill ge er någonting, som kan leda till att ni själva, på meditativ väg, kan försätta er i en pedagogisk stämning. […] den allmänna inställningen är egentligen mycket viktigare för pedagogen än olika dogmatiska regler.  (Rudolf Steiner 22/6 1922)

I Waldorfskolan präglas undervisningen även i de högre årskurserna av ett konstnärligt undervisningssätt för att eleverna på så sätt ska kunna upptäcka fenomenen, förstå och bilda egna begrepp. Att endast utgå från fenomenen kan dock innebära en begränsning för eleverna. Beskrivande texter som kompletterar de upplevda experimenten i undervisningen är viktiga för bland annat elever med dyslexi, för de som missat lektioner eller har en långsam inlärningsförmåga. Av tradition undviks läroböcker i Waldorfskolan, något som kan ifrågasättas om alla elever verkligen ska få lika möjligheter att förstå.

Eleverna i de lägre årskurserna klarar endast kortare stunder med teoretiska förklaringar och många kan ha svårigheter att förstå mer abstrakta tankegångar. En konstnärlig, inspirerande framställning av de olika ämnena som hjälper till att levandegöra undervisningen är en erfarenhet, som säkert inte bara Waldorfpedagoger har gjort.

Men att helt gå upp i det konstnärliga arbetet hjälper inte begreppsbildningen. De som har uppfattningen att en Waldorfskola är en “konstskola” och ingen riktig kunskapsskola bemöter Rudolf Steiner med argumentet: “Däremot får barnet växa fritt, om ni låter det som är intellektuellt först uppstå ur det konstnärliga.”