Blyertspennornas tyranni

Every child is an artist. The problem is how to remain an artist once he grows up.

Pablo Picasso

Allra först vill jag säga att blyertspennor är bra och viktiga redskap från årskurs 6 och uppåt, när den exakta geometrin gör sitt intåg med passare, linjal och gradskiva. Dessutom är blyertspennor med olika hård-/mjukhet tillsammans med kol och svart tusch oumbärliga inom bildämnets svartvita perioder i årskurs 7-9.

I årskurs 1-5 borde det däremot inte förekomma några blyertspennor i waldorfskolorna!

Och varför inte det frågar sig säkert flera? Jo, det ska jag nu försöka förklara utifrån ett waldorfpedagogiskt och konstnärligt perspektiv.

Det rytmiska systemet, som ligger till grund för allt konstnärligt, det tröttnar aldrig. Hjärtats och andningens verksamhet fortsätter outtröttligt från födelsen till döden. Trött kan människan bara bli genom sitt intellektuella system och genom sitt viljesystem. Det tröttar att tänka, det tröttar att röra sig kroppsligen. […] För barnens del får man se till att trötthet uppträder så litet som möjligt. Minsta möjliga trötthet uppträder, om vi inriktar undervisningen konstnärligt under den här viktiga tiden i skolan, för då appellerar vi till det rytmiska systemet, då gör vi barnen minst trötta.

Rudolf Steiner, 1923 (Ilkleykursen)

Vi börjar i årskurs 1. Barnen som börjar i skolan är i olika grad motoriskt utvecklade. På waldorfförskolorna har de ritat med blockkritor och nu i klass 1 är det dags för kritor. De små händerna får ett bra grepp om kritorna och med klara färger ritar barnen formteckningar, bilder samt bokstäver och siffror. Blir det fel någon gång får barnen lära sig att göra ett bokstavspaket med fin rosett. I början är det inte helt lätt att disponera texten så att hela ord får plats på en rad, så bra att det finns avstavningsregler!

I årskurs 2 är det dags för de små bokstäverna (se tidigare artikel). Fortfarande är kritor i många färger bra för både barnens händer och uttrycksförmåga. Texterna är inte långa och välskrivning och formteckning hjälper barnen att forma bokstäverna vackert. Det estetiska momentet är viktigt att bemöda sig om. När barnen så småningom lärt sig alla små bokstäver är det dags för Franciskusperioden, som i många klasser brukar avsluta årskurs 2. Barnen har längtat till det stora ögonblicket – att få färgpennor. Så fint det blir i periodhäftena när de skriver om Franciskus. Små, nätta bokstäver gör att texten kan bli lite längre på sidorna. Bilderna ritar barnen fortfarande med kritor.

I årskurs 3 börjar barnen bli mer vana vid bokstäver av lite mindre format. Då är det dags att skriva skrivstil och använda reservoarpenna. Självklart måste alla öva skrivstilen, vilket passar bra med formteckningen som utgångspunkt. Sedan får barnen öva med bläckpennorna. Att skriva med bläckpenna innebär en avlastning för armen och handen. Bläcket flyter ut och ingen kraft behöver användas vid skrivandet. Någon gång i slutet av årskurs 2 eller början av årskurs 3 börjar också barnen använda radpapper för att hålla avstånd och disponera sidorna så att bilder och eventuella ramar kan få plats. Att hålla marginalerna rena har barnen övat på sedan tidigt i årskurs 2 och med radpapper blir det enklare, när texterna är längre. Men ännu skriver barnen på helt vita sidor. De lär sig undan för undan att bedöma hur text och bild ska få plats på sidorna så att det blir tydligt samtidigt som det får en estetisk prägel. Deras omdömesförmåga blir tagen i anspråk. Ingenting finns färdigt utan barnen behöver skapa och forma texten utifrån sig själva och göra egna erfarenheter.

I årskurs 4 när den första biologiperioden äger rum, Människan och djuren, passar det utmärkt att även rita med färgpennor så att detaljer som morrhår, ögon och fjädrar blir synliga. Året därpå, i årskurs 5 avslutar frihandsgeometrin formteckningen. Barnen är nu mästare på att hantera färgpennor och de mest fantastiska färgkombinationer brukar gestalta de geometriska formerna.

En klass som jag undervisade för många år sedan hade redan i årskurs 1 börjat med blyertspennor. Bilderna på stora växtpapper bestod av små, knappt synbara figurer. Alla var ritade med ”sorgkanter”, det vill säga svartgråa blyertsfärger. När barnen inte fick använda blyertspennor, tog de fram de svarta kritorna och ritade sina figurer, som mest liknade serieteckningar. När barnen skulle skriva med kritor blev några helt förtvivlade. Vi kan ju inte sudda om det blir fult! Små barnhänder höll krampaktigt i de smala blyertspennorna och formade spretiga bokstäver på färdiglinjerade papper. Ibland tog läraren fram böcker i fyrfärgstryck där barnen bara behövde fylla i rätt ord. De var mycket populära; för då behöver vi inte rita, som en pojke sa.

I matematiken var det likadant, rutiga böcker med pyttesmå rutor. Ja, här måste ju barnen få använda sig av blyertspennor sa deras lärare. Finmotoriken tvingades fram, liksom trängdes ihop som en fot i en för liten sko. Det estetiska var lika med noll – och i just matematik som kan vara ett så vackert ämne, när man upptäcker talsymmetrin. För de lärare som absolut vill använda pennor, vars text går att sudda, finns det fina stiftpennor med stift i olika färger.

Jag har alltid sett mig själv som en konstnär, minst lika mycket som waldorfpedagog. I en waldorfskola ska hela paletten användas i undervisningen och de estetiska värdena vårdas och hållas högt. Barnen ska få utvecklas i takt med sina förmågor och med waldorfskolans kursplan. Låt eleverna uppleva förväntan, ge dem många uttrycksmöjligheter, regnbågens alla färger och inspirera dem till eget skapande, så kommer de tids nog till den svartvita perioden.

Läraren måste bemöda sig om att utveckla ett sådant förhållande till konsten, att hon upplever den som nödvändig för människans utveckling. Människans kunskap mognar genom att hon alltmer förstår naturen och dess lagar, i det konstnärliga arbetet mognar hon till ett fritt skapande. Genom det konstnärliga skapandet upplever barnet sig självt. Enligt waldorfpedagogiken ska det konstnärliga inslaget genomsyra all undervisning.

En viktig utgångspunkt för waldorfpedagogikens bildundervisning är Goethes färglära, där färgernas verkan undersöks och beskrivs. Att låta barnet uppleva de intryck som färgförnimmelser framkallar och förmedlar är ett grundläggande tema. //

Figurativ målning eller teckning förekommer i många ämnen, vanligen i form av en bild inspirerad av den som läraren gör på svarta tavlan. Det viktigaste är den färgade ytan – inte linjen! Begränsningar och konturer uppstår i naturen genom olika ytor som finns vid sidan av varandra. Illustrationer till periodhäften, bilder till olika avsnitt i ämnena, liksom exakta men också estetiskt utförda framställningar av försök i kemi och fysik kräver en ständig teknisk vidareutveckling av elevernas förmåga.

Ur vår kommande bok Waldorfpedagogik (Studentlitteratur)    

/Christine