Vad är kunskap?

Att det finns olika former av kunskap är de flesta överens om, men bruket att dela in dem i teoretisk och praktisk kunskap har vållat en livlig diskussion genom åren. Ett problem med indelningen är att de olika kunskapsformerna i en jämförelse ofta värderas hierarkiskt. Teoretisk kunskap har i den västerländska vetenskapen och filosofin historiskt sett stått överordnad den praktiska kunskapen. Utifrån uppfattningar kännetecknade av den logiska positivismen nedvärderades praktisk kunskap. Kunskap som inte kunde formuleras i en verbal sats var inte kunskap. (Hegender, 2010)

“I Sverige har tidigare tvååriga gymnasielinjer gjorts treåriga med mer utrymme för teoretiska ämnen. Lärarutbildningen har gjorts till högskoleutbildning, förlängts och teoretiserats, liksom  sjuksköterskeutbildning och polisutbildning. Här ingår numera mycket teori och skriftspråksbaserat kunskapande. Som skäl anförs ofta ”kunskapssamhällets” ökade kompetenskrav. En anledning kan också vara att det är den teoretiska kunskapen som ses som sann och ges hög status. Det är en föreställning med ursprung i Platons åtskillnad mellan kropp och själ som trots sin begränsning präglar västerländskt tänkande.”  (Göransson, Anna Lena (2004). Brandvägg, Ord och handling i en yrkesutbildning. Doktorsavhandling i didaktik vid Malmö Högskola).

Waldorfpedagogikens grundare Rudolf Steiner har varit och är fortfarande en omstridd pedagog. Hans beskrivningar av en andlig värld har inte setts med blida ögon av till exempel mer behavioristiska delar inom forskningsvärlden. Fortfarande verkar en del av antikens värderingar forma vetenskapens sätt att se på människan.

Under drygt tvåtusenfemundra år förvaltades arvet efter Platons Akademi och Aristoteles Lyceum. Visionerna om individuell frihet, jämlikhet och solidaritet genomsyrade skolvisionerna. Med Sokrates väcktes visionen om samtalet, dialogen som instrument för kommunikation. Sokrates pedagogik utlöste motkrafter, antipatier, som ledde till omröstning och dödsdom. (Hellström, 2002)

Motkrafter till Waldorfpedagogiken har funnits och finns fortfarande. Ett av fundamenten inom Waldorfpedagogiken är att både teoretisk, konstnärlig och praktisk kunskap är lika vikig, det finns ingen hierarki. Rudolf Steiners pedagogiska föredrag stenograferades, sammanställdes och gavs ut, ofta utan att han själv gått igenom texten. Under föredragen svarade han ibland på specifika frågor och gav konkreta råd hur man skulle kunna lösa en viss situation. Att rakt igenom översätta dessa svar till verkligheten i dag är både vanskligt, närmast ogörligt och var med all sannolikhet heller aldrig meningen! Däremot kan Rudolf Steiners mer övergripande pedagogiska resonemang ge pedagoger levande bilder och inspiration till hur barnets utveckling ska kunna vägledas på ett optimalt sätt genom Waldorfskolans kursplan. Waldorfpedagogiken kan ses som en källa att hämta tankar och idéer ifrån, för att berika och fördjupa den pedagogiska gärningen.

[…] jag vill inte ge er några regler för olika situationer i undervisningen. […] jag vill ge er någonting, som kan leda till att ni själva, på meditativ väg, kan försätta er i en pedagogisk stämning. […] den allmänna inställningen är egentligen mycket viktigare för pedagogen än olika dogmatiska regler.  (Rudolf Steiner 22/6 1922)

I Waldorfskolan präglas undervisningen även i de högre årskurserna av ett konstnärligt undervisningssätt för att eleverna på så sätt ska kunna upptäcka fenomenen, förstå och bilda egna begrepp. Att endast utgå från fenomenen kan dock innebära en begränsning för eleverna. Beskrivande texter som kompletterar de upplevda experimenten i undervisningen är viktiga för bland annat elever med dyslexi, för de som missat lektioner eller har en långsam inlärningsförmåga. Av tradition undviks läroböcker i Waldorfskolan, något som kan ifrågasättas om alla elever verkligen ska få lika möjligheter att förstå.

Eleverna i de lägre årskurserna klarar endast kortare stunder med teoretiska förklaringar och många kan ha svårigheter att förstå mer abstrakta tankegångar. En konstnärlig, inspirerande framställning av de olika ämnena som hjälper till att levandegöra undervisningen är en erfarenhet, som säkert inte bara Waldorfpedagoger har gjort.

Men att helt gå upp i det konstnärliga arbetet hjälper inte begreppsbildningen. De som har uppfattningen att en Waldorfskola är en “konstskola” och ingen riktig kunskapsskola bemöter Rudolf Steiner med argumentet: “Däremot får barnet växa fritt, om ni låter det som är intellektuellt först uppstå ur det konstnärliga.”

Direkt efter påsk är det internationellt Waldorflärarmöte i Schweiz. naturligtvis rapporterar vi därifrån här på bloggen.

Här är en länk till programmet så länge:

http://www.paedagogik-goetheanum.ch/4490.html?&L=1

Vi hoppas på att träffa massor av folk som kan hjälpa oss med lite olika saker till boken, bland annat bilder från Waldorfskolor runt om i världen!

Vårhyllning från Eric Westerberg!

Här kommer en fin liten vers från första klass som passar bra just nu!

Eric Westerberg var i många år lärare på Kristofferskolan och en imponerande ordkonstnär som gärna diktade till högtider av alla de slag, som t.ex. våren!

Den som har möjlighet att besöka Sophiaskolan till påsk kan få uppleva årskurs 1 framföra denna dikt, utklädda som krokusar....

Krokusen talar:

Hela vintern har jag legat

Under snön och bara tegat’.

Mörkt och kallt har det väl varit

Men jag har ej illa farit.

I min lök som du nog vet

Har jag gömt en hemlighet.

Ful och oansenlig var jag

Men på livets under bar jag.

Ner till mig i jordens hägn

Trängde vårens sol och regn.

Skönt att dricka vår-regns-safter,

Skönt att finna vår-sols-krafter.

Jag är lycklig, jag är stark,

Borrar mig igenom mark,

Tittar fram, och hokus-pokus

Ser du vårens första krokus.

                                               Eric Westerberg

Statlig skola och friskolor

Dags att förstatliga grundskolan igen skriver Per Thullberg, före detta Generaldirektör på Skolverket i nästa inlägg på DN Debatt:

http://www.dn.se/debatt/det-ar-dags-att-forstatliga-den-svenska-grundskolan

Ja, varför inte? Att kommunaliseringen av skolväsendet inte bidragit till att utveckla skolväsendet är väl ganska uppenbart. Jag kan mycket väl tänka mig en statlig skola med ett kompletterande friskolesystem där huvudmän som vill driva friskola utan vinstsyfte ges likvärdiga förutsättningar. /Örjan

Återupprätta lärarrollen!

På DN debatt går skoldebatten vidare, nu med ett inlägg av Hans Bergström:

http://www.dn.se/debatt/68-vinden-blaste-bort-lararnas-auktoritet-status-och-loner

Bergströms poäng är att den svenska skolans problem knappast beror på friskolereformen, utan snarare går längre bak i tiden till slutet av 60-talet när nedvärderingen av lärarens- och rektorns roll inleddes.

Jag är inte beredd att hålla med Bergström på alla punkter, men jag är delar synen på lärarrollen. Det finns en hel del forskning som visar att det mest avgörande för elevernas resultat är bra lärare. Den "goda läraren" är inte precis något som lyfts fram i Sverige. Mest handlar det om hur dåliga lärarna är. I Tyskland finns minst en, kanske flera, tävlingar där "årets bästa lärare" koras. Lärarna nomineras oftast av elever på skolan och genom en omsorgsfull process får till slut några av lärarna den fina titeln och omfattande uppmärksamhet. Nu är det inte så att jag sitter och tror att vi med sådana tävlingar kan ändra ett mycket grundläggande samhällsproblem, men det illustrerar hur annorlunda man kan se på läraryrket. Någonting har gått snett i Sverige när läraryrket har så låg status att massor av utbildningsplatser på lärarutbildningarna står tomma och det finns 0,6 sökande per ledig rektorstjänst.
För övrigt börjar i varje fall jag bli ganska trött på alla jämförelser med Finland...../Örjan

Anpassar sig Waldorfskolorna i Sverige för mycket?

En läsare har i en kommentar gjort oss uppmärksamma på en intressant frågeställning som vi gärna vill belysa i boken och här på bloggen:


http://www.waldorfbloggen.blogspot.com/2012/03/valkommen-att-folja-med-pa-var-resa-sen.html


Frågeställningen är alltså: anpassar sig Waldorfskolorna i Sverige för mycket till statliga direktiv (som t.ex Lgr11) och kompromissar de därmed med Waldorfpedagogiska grundprinciper som att helt orientera sig efter barnets utveckling? Enligt skribenten sker denna anpassning inte i Norge där man bättre står upp för de egna principerna. 


Vi vill gärna bjuda in till diskussion om detta spännande tema. Skriv helst i kommentarsfältet nedan så publiceras ditt inlägg så fort vi hinner kontrollera det. Vi släpper i princip igenom alla kommentarer så länge de inte innehåller rena påhoppen eller är helt osakliga. Vi ser helst att du uppger ditt namn. Välkommen med dina synpunkter!

Nationella prov i förskolan?

I SVT:s Morgonsoffa i morse presenterades en rapport där man menar att fler tester i förskolan skulle förbättra för eleverna att klara av gymnasieskolan. Hittar ingen länk till inslaget men här är en artikel på svt.se där Ingrid Pramling Samuelsson, UNESCO-professor i Early Childhood Education and Sustainable Development. kritiserar denna tankegång:


http://svt.se/2.22620/1.2748667/professorn_detta_ar_bara_trams


En läsare skickade oss en länk till en väldigt läsvärd artikel på nätet som återger ett intressant experiment som tydligt visar att elever som upplever hur det är att göra fel, får positiv feedback och får försöka igen, presterar bättre senare än de som bara testas och får veta att de inte klarat av uppgiften.


Artikeln hittar du här:


http://topicalteaching.com/2012/03/15/kids-stop-taking-risks-when-constantly-testsed/

Det är märkligt hur uppfattningen att "ju mer man testar desto bättre blir det" har spridit sig i alla möjliga läger, såväl bland politiker som forskare, trots att det egentligen motsägs av väldigt mycket forskning och erfarenhet, för att inte tala om sunt förnuft. Att en miljö där barnen fritt får pröva sig fram, där problemlösningen är en kreativ process där ingen behöver skämmas för att "tänka fel" är den mest framgånsgrika, har visat sig många gånger. Inom näringslivet är det just denna förmåga som uppskattas och eftersträvas. Att bara tänka gammalt och anpassa sig till givna mönster är snarare en nackdel i ett kunskapssamhälle i snabb förändring. Att idén om nationella prov i förskolan är trams kan vi ju bara hålla med om, tyvärr ganska farligt trams som borde motas bort redan i grinden. /Örjan

Skolan skall vara till för BARNET!

På DN Debatt skrev Per Kornhall, undervisningsråd vid Skolverket häromdagen ett debattinlägg om skolan som fick mig att börja fundera:

Läs inlägget här:

http://www.dn.se/debatt/principen-om-en-bra-skola-for-alla-galler-inte-langre

Men även detta är intressant i sammanhanget:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/vi-star-infor-en-nationell-lararkris

Även om inläggeet känns lite väl bakåtsträvande tycker jag nog ändå att han har ett par viktiga poänger. I princip blandar han dock ihop två helt olika frågor, nämligen kommunaliseringen av skolan och friskolereformen. Dessutom tar han in en tredje aspekt som jag inte tänker kommentera för ögonblicket, nämligen målstyrningen.

Finns det skäl att ifrågasätta dessa två grundläggande reformer? Svaret är ja i bägge fall, men vad det gäller friskolereformen måste svaret nyanseras.

Kommunaliseringen av det allmäna skolväsendet

Jag tror allt fler börjat komma till insikt att kommunaliseringen starkt bidragit till skolans allmäna nedgradering vilket inte minst kommer till uttryck i statusen på lärar- och rektorsyrket. När det bara finns 0,6 sökande per ledig rektorstjänst, när utbildningsplatser på lärarutbildningarna står tomma och en välutbildad lärare kan tjäna som en busschaufför, då har något gått galet som inte är bra för landet. För kommuner som kämpar med socialbudgetar, äldreomsorg och parkskötsel är helt enkelt skolan för attraktiv som sparprojekt och de klarar inte av att se den som en samhällsinvestering. Ett första steg vore kanske att förstatliga gymnasieskolan för att sedan ta steget till grundskolan.

Friskolereformen

Waldorfskolorna var på många sätt pionjärer med alternativ pedagogik och självstyrande skolor och slogs därför med rätta för en rättvis finaiering via en skolpeng som följer eleverna. Inte minst Waldorfskolornas lobbyarbete ledde fram till friskolereformen. Vad kanske ingen kunde förutse var att det kan vara så lönsamt att driva skola att stora koncerner bildades med skoldrift som affärsidé. Att en och annan lycksökare drogs till branschen var kanske däremot ingen större överraskning. Tyvärr har friskolereformen fått lite av en svart skugga efter sig i takt med rapporter om övervinster, dålig undervisning och fokusering på inkomstarka områden.

Från waldorfhorisont tänker jag på uttalanden från Rudolf Steiner i samband med grundandet av den första Waldorfskolan i Stuttgart. Steiner menade att Waldorfskolan varken var till för att tjäna statens eller näringslivets intressen och skulle vara absolut fristående från bägge dessa makter. Skolan skulle endast tjäna BARNET, den växande människan och dess utveckling till en fri varelse som själv kunde vara med och gestalta framtiden. Som en logisk följd skulle alla ev. vinster som genererades i skolverksamheten återinvesteras i den samma så att den kom barnen till godo. Sedan dess drivs alla (över 1000) Waldorfskolor som stiftelser eller ideella föreningar, och inte som aktiebolag. Inga pengar flyter ut ur verksamheten utan kommer alltid nuvarande och framtida generationer tillgodo.

Jag tror att friskolereformen måste korrigeras så att det blir mer gynnsamt att driva skolor från en ideel ståndpunkt, och mindre från en kommersiell. Det finns säkert olika sätt att uppnå detta, t.ex. genom att begränsa vinstuttaget eller att ge stiftelser och föreningar högre skolpeng eller andra avdragsrätter, men en friskolerörelse som bygger på lärares och föräldrars engagemang istället för koncerntänkande borde leda till en annan utveckling än den som Per Kornhall kritiserar. Jag tycker fortfarande Steiners hållning att skolan främst skall tjäna BARNET håller, nästan 100 år senare./Örjan

Passar Waldorfskolan alla barn?

De föräldrar som väljer Waldorfpedagogik är förhoppningsvis så väl insatta, att de vill prova om en Waldorfskola är något för deras barn. Waldorfskolans uppgift är, precis som andra skolors, att ta hand om barnen och utbilda dem efter bästa tänkbara förmåga. Waldorfskolans kursplan betonar vikten av att möta varje barn där de befinner sig och genom undervisningen låta dem växa till fria individer med egen förmåga till omdömesbildning. Under årens lopp har det funnits en del elever som inte trivts i sin Waldorfskola ­ precis som det funnits elever i andra skolformer som inte trivts. Varje sådant öde i sig är beklagansvärt. Att ett barn inte trivs i sin klass, sin skola, kan ha många olika orsaker. De vuxna runt barnet måste tillsammans med barnet, så snabbt som möjligt försöka utreda orsakerna. All tröghet, långbänkar och "vi-får-vänta-och-se-mentalitet" är absolut förkastlig. Här har många förseelser begåtts under årens lopp, i Waldorfskolor såväl som i andra skolor. Förloraren är den enskilde eleven, som inte fått chansen att arbeta och lära enligt sin förmåga. Med nya skollagen,Lgr 11, skriftliga omdömen, utvecklingssamtal, individuella utvecklingsplaner och åtgärdsprogram finns nu många viktiga förutsättningar och verktyg för att alla elever ska kunna trivas i skolan. Dessa gäller även i Waldorfskolan vilket  enligt min mening är väldigt bra! Men om eleven ändå inte trivs? Under min tid som elev, lärare och förälder i Waldorfskolan, har jag stött på några personer, som minns sin tid i skolan som hemsk. Några exempel: 

 - En äldre dam som jag träffade i Tyskland avskydde tre saker: 1.Barn, 2. Waldorflärare och 3.
Kvinnor. Vad hon blivit utsatt för under sitt första och enda år i en
Waldorfskola (årskurs 1) fick jag aldrig veta. Jag vet bara att hennes hat var
intensivt.  

 - En mor i en liten svensk Waldorfskola, som hade enskild vårdnad om sin son,
blev efter en långdragen rättslig process med fadern hatiskt mot
Waldorfskolan, som medverkat till att vårdnaden blev gemensam (några lärare hade vittnat till faders fördel). Här användes skolan som ett slagträ,utan att lärarna kunde bemöta kritiken, eftersom uppgifterna var sekretessbelagda och eleven blev därmed också väldigt negativt inställd till sin skola.

- En annan elev kände sig gång på gång kränkt av lärarna i sin Waldorfskola. Han
hade visserligen tagits på bar gärning när han stal från klasskamrater,
utsatt dem för mångåriga trakasserier och hotat flera lärare. De sociala
myndigheterna var inkopplade sedan lång tid och ett massivt
"räddningsprogram" togs fram för eleven, som dock valde att sluta. Än i dag,
många år efter hans turbulenta skolgång, vill han att Waldorfskolor ska
förbjudas. 

 Waldorfskolan har alla förutsättningar för att eleverna ska kunna trivas, om
föräldrarna är villiga att samarbeta med skolan. När samarbetet kärvar eller
till och med upphör, finns det risk för att skolan misslyckas. Båda
parter måste vara ödmjuka och respektera varandra, först då finns möjlighet
att hjälpa barnet.

Men passar verkligen alla barn i en Waldorfskola? 

Bättre vore att fråga: Passar alla lärare för alla barn? 

Ur Lgr 11

Läraren ska :

- klargöra och med eleverna diskutera det svenska samhällets värdegrund och
  dess konsekvenser för det personliga handlandet, 

- öppet redovisa och diskutera skiljaktiga värderingar, uppfattningar och problem,
- uppmärksamma och i samråd med övrig skolpersonal vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga och motverka alla former av diskriminering och kränkande behandling, 

- tillsammans med eleverna utveckla regler för arbetet och samvaron i den egna gruppen, och samarbeta med hemmen i elevernas fostran och klargöra skolans normer och regler som en grund för arbetet och för samarbete./Christine

Dags för förskolan!

Min egen tid i Waldorfförskola (eller lekskolan som man nog sa på den tiden…) minns jag inte så väl. I början gick vi i tillfälliga lokaler vid Brommaplan men till sista året fick vi komma upp för backen till det nybyggda Kristofferskolan och blivande sexornas klassrum som fungerade som lekskola innan Solgården blev färdig några år senare. Eftersom mamma var lekskolefröken kändes inte stegen från det trygga hemmet så omfattande ….Desto bättre minns jag alla åren som förälder på Solgården och senare på Lillgården. Förväntansfulla barn som var fulla av LEK redan på väg dit på morgonen, utflyktsdagar till stora stenen i Judarnskogen (bara de stora barnen fick klättra upp…), hämtningar av barn som fortfarande var mitt i kojprojektet (men betydligt tröttare än på morgonen…), prinsessor och prinsar, lykttåg till St Martin men även föräldra- och styrelsemöten och såväl bristande som bra ekonomi, men alltid fina vänner som engagerade sig för de små barnens väl och ve. Men också år som präglades av stress att hinna hämta i tid innan stängningsdags, VAB-dagar och krångel att hitta dagmammor innan barnen blev tillräcklig stora för att börja på lekskolan….Ja, waldorfdagmammorna minns jag verkligen också, underbara hemmiljöer med trygghet och glädje. Hos en minns jag hur barnen alltid låg och sov i sina vagnar när man kom och hämtade, även mitt i vintern, men självfallet inbäddade i fårskinnspåsar och varma som små kanminer…..

Efter fyra barn på Waldorförskola skall man väl ha en liten aning…men vet jag verkligen vad som utspelade sig i vardagen? Och har jag verkligen förstått varför man gör på det ena eller det andra sättet? Alltså djupdykning på gång. På bordet några lämpliga skrifter, tex ”Waldorfkindergarten Heute” på tyska och den fina lilla skriften ”Glimtar från Waldorfförskolan” som jag själv var med och gav ut för 12 år sedan…Diverse På väg artiklar, böcker av Karin Neuschütz och en bok från Studentlitteratur, ”Med sikte på förskolan” av Anette Sandberg och lite annat smått och gott finns också med på listan. Har ni tips vad jag borde läsa? Eller vad jag inte får missa att ta upp? Kastade för övrigt ett öga på litteraturlistan för boken, den tar snart upp 4 sidor…..Sen får jag väl gräva mig ner i bekantskapskretsen så att allt kommer med! Det skall faktiskt bli jätteroligt att få gotta mig riktigt i småbarnsvärlden igen!

/Örjan

Lite om språkundervisning

Här följer en kort beskrivning av undervisningen i främmande språk i Waldorfskolan:

En engelsklektion ska dofta som de Brittiska öarna, en salt Nordsjövind som för med sig ett lätt duggregn över ett böljande, grönt landskap. Det är kanske en väl poetisk bild för att beskriva själva Waldorfmetodiken i språkundervisningen, men kan ändå fungera som metafor. För det är precis det här det handlar om, att föra in en kvalitet, i det här fallet av England, i språkundervisningen. Det genuint brittiska. Finns det något vi kan förknippa med genuint brittiskt och hur kan vi förmedla det till eleverna på ett sätt som väcker deras nyfikenhet och vilja att lära sig engelska?

Språkundervisningen bedrivs muntligt de första åren. Sånger, rim och ramsor övar upp barnens uttal och deras känsla för språkmelodin. Så småningom skrivs de första korta texterna, först verser som barnen kan utantill, därefter små beskrivningar av välkända saker eller händelser. I klass 3-4 används en berättelse, högläsning övas och barnen får ett par glosor varje vecka i läxa. Grammatikens regler gås igenom och skrivs ned i elevens arbetsbok. Läroböcker i språk förekommer sparsamt fram till klass 7.

I de högre klasserna, upp till gymnasiet, består språkundervisningens bärande moment av en liknande uppbyggnad. En skönlitterär bok, till exempel av Charles Dickens eller Laurens van der Post läses gemensamt under året, recitation av dikter eller ur Shakespeares dramer äger rum varje lektion, ibland i samband med tungvrickande ramsor, grammatiken gås igenom, ofta med en lärobok i grammatik, diktamen och uppsatsskrivning övas och den muntliga framställningen utvecklas genom samtal och elevernas egna föredrag.

I Waldorfskolan bedrivs språkundervisning, oftast i två främmande språk, från klass 1./ Christine

     

Läxor i Waldorfskolans årskurs 1 - 9

I Waldorfskolan finns få läroböcker, särskilt i de lägre klasserna. Eleverna
tillverkar sina egna läroböcker med hjälp av det som undervisas på
lektionerna. I de lägre årskurserna färdigställer barnen sina arbetshäften
under skoltid, i de högre årskurserna krävs en del hemarbete för att göra
färdigt.

I huvudsak finns två åsikter hos föräldrar angående läxor under
grundskoledelen (upp till klass 9), för eller emot. Inte så sällan
kolliderar dessa två synsätt under föräldramöten och läraren kan bli
åskådare till en mer eller mindre upphetsad diskussion.

Hur ser man på läxor i Waldorfskolan, finns någon generell regel? Nej,
självklart finns inge regel! För att nyansera bilden av läxor och lämna de
tämligen låsta positionerna för eller emot, kan det behövas en beskrivning
av vad läxor innebär.

Av de läxor som är meningsfulla kan man skönja två inriktningar 

 1) En läxa som tar föräldrarnas värdegrund i anspråk, där huvudsyftet är
att i samtal med barnet och ta upp till exempel en fråga som: Är det okej
att snatta? En sådan läxa kan alla föräldrar hjälpa till med. Här utnyttjas
förälderns kompetens och livserfarenhet, samtalet kan dessutom ge närhet i
relationen förälder ­ barn. 

 2) En läxa som är ren övning och som barnet kan klara av helt själv. Det
kan innebära glosinlärning, läsa en text eller renskriva en text till sitt
arbetshäfte från anteckningar gjorda i skolan. 

Det är viktigt att föräldrarna inte behöver vara pedagoger. Det innebär att
det är grönt ljus för att öva mutiplikationstabeller men rött ljus för att
ställa upp och räkna ut tal. Föräldrarna kanske inte är vana vid det sättet
som barnen ställer upp multiplikationsalgoritmen vilket bäddar för en
konfliktsituation. 

Det går att jämföra läxor med sport eller musik. Om du vill bli bra på att
åka skridskor, spela fotboll eller spela ett instrument måste du öva. Ibland
går det lätt och är roligt att öva, ibland känns det motigt.

Om läxor ges, bör eleverna direkt få feedback på att det lönar sig att göra
läxan. Feedbacken behöver inte bara innebära att läxan genast blir rättad,
det kan också betyda att eleven märker att det är mer givande att delta i en
diskussion i klassen dagen efter en läxa lästs.

I all högre utbildning, från gymnasiet till universitetet, förekommer läxor,
även om de kanske inte kallas så. Därför är det bra att vänja eleverna i
klass 1-9 vid läxor, allt efter ålder och förmåga. En läxa ska alltid kunna
motiveras för eleverna och det är viktigt att läraren har höga
förväntningar. Läraren måste ta på sig ansvaret för läxorna också när
läxorna inte görs. Det är inte bra att stjälpa över ansvaret på föräldrarna.
Läxorna ska vara förankrade mellan läraren och eleverna. Föräldrarna ska
inte vara avgörande för om barnen klarar av sina läxor. I många länder, USA
till exempel, är det vanligt att köpa läxhjälp. Om barn på grund av
föräldrarnas inkomst klarar respektive inte klarar att uppfylla målen i
skolan, blir det konkurrens på olika villkor. Oavsett om föräldrarna inte
har svenska som modersmål, har begränsat med tid på grund av arbete eller
saknar högre utbildning ska alla barn ha en chans att klara av skolan enligt
sin förmåga.  

I och med användningen av datorer i skolan, kan en hel del olika varianter
på läxor utvecklas. En matematiklärare berättade om hur han, för att vinna
tid för själva räknandet under lektionerna, spelade in korta filmer om hur
man löser ett tal. Eleverna fick sedan i läxa att se filmen en eller ett par
gånger innan lektionen. När väl lektionen ägde rum, behövdes endast en
kortare genomgång hur man gjorde uträkningen, därefter kunde alla elever
sätta igång och räkna. De elever som hade svårigheter med ämnet kunde
läraren få tid att hjälpa. Det här är som en slags "omvänd" läxa.
Genomgången, som annars brukar ske under lektionstid, klarades av hemma,
medan räkningen (där det ibland uppstår problem) gjordes i skolan.

Eleverna var mycket nöjda med sin matematikundervisning och läraren märkte
förbättrade resultat eftersom eleverna hann räkna mer. På liknande sätt
beskrev en lärare i engelska. Eleverna fick i uppgift att se en dokumentär
på engelska. Sedan ägnades lektionen åt att diskutera igenom dokumentären
och skriva en sammanfattning. Även här fick läraren tid att hjälpa de elever
som behövde.  

Läxor behöver med jämna mellanrum utvärderas tillsammans med eleverna så att
de tillsammans med läraren kan komma överens om vad som fungerar bäst. Det
får aldrig bli slentrian i att ge läxor på ett visst sätt./Christine

Om stressade barn i skolan i Ryssland

Rekommenderar varmt Aktuellts inslag om skolan i Ryssland i dagens sändning. Vilken pedagogik som är svaret på deras frågor lämnar vi osagt.....


http://svtplay.se/t/102534/aktuellt


Inslaget börjar 07:10 inne i programmet!

Rörliga klassrum

Har någon av läsarna erfarenhet av detta och kan ge tips om hur det har fungerat?

Rörliga klassrum innebär ett system av kuddar och låga bänkar istället för fasta möbler som syftar till att förbättra elevernas rörelse- och sinnesutveckling. Ursprunget till detta är iakttagelser vid skolstarten under många år där man noterade att eleverna hade allt sämre motorisk förmåga. Man började då pröva olika metoder att öka rörligheten i undervisningen under de första skolåren. I en skola med rörliga klassrum kan skoldagen börja med en parkour där eleverna får öva sina förmågor till rörlighet och balans, de första läraktiviteterna sker i cirkel och rummet byggs hela tiden om efter behov.

Vad gör en bra lärare?

Kan vi som lärare ta oss an den växande människans väsen, spirar ur den kunskapen fram hur vi ska förfara pedagogiskt, i detta avseende måste vi lärare bli konstnärer. Lika lite som konstnären kan ta en estetikbok i handen för att måla eller modellera enligt estetikens grunder, kan läraren använda färdiga pedagogiska anvisningar för att undervisa. Vad han behöver, det är verkliga insikter i vad människan egentligen är, vad hon blir, då hon utvecklas barndomen igenom.

Rudolf Steiner, Vier pädagogische Vorträge, 1920

Är man född till att vara lärare? Kan alla människor verkligen bli bra lärare? Exakt vad är det som gör en lärare bra?

Det är bara några av de frågor som dyker upp när jag skriver om Waldorfmetodiken. Om man ser läraren som konstnär som Rudolf Steiner gjorde, kan man då hävda att det krävs talang för att bli lärare – precis som det behövs talang för att bli soloviolinist? Att vara lärare innebär att man ständigt behöver fatta sekundsnabba beslut – vilken väg ska jag gå? Det finns tusentals möjligheter, vad behöver mina elever idag, vilken väg blir bäst? Läraren fattar sina val i samklang med klassen. Ju mer förberedd läraren är, desto lättare är det att improvisera fram en undervisning som passar eleverna.

Alla har vi säkert exempel på dåliga lärare. Och riktigt usla lärare är inte svårt att beskriva. Men hur är det med de bästa lärarna, de som gjort avtryck och betytt mycket för oss – går det att hitta någon/några minsta gemensamma nämnare? Vad tycker du?

Ett litet smakprov från början av boken.....

Den första Waldorfskolan

Vi befinner oss i Stuttgart i södra Tyskland, den 23 april 1919. I en betryckande och turbulent efterkrigstid talar Rudolf Steiner, filosof, tänkare och inspiratör, grundare av antroposofin, för arbetare vid Waldorf-Astorias cigarettfabrik. Steiner var vid den tiden mycket aktiv med att förmedla en ny samhällsmodell, den så kallade ”Sociala tregreningen” till stora massor av intresserade arbetare och kulturpersonligheter. I anslutning till det stora mötet avhölls ett möte mellan företagsledningen och facket. Emil Molt (1876-1936), ägare till fabriken och sedan många år aktiv antroposof och vän till Rudolf Steiner lanserar idén att starta en skola för fabriksarbetarnas barn. Som grundplåt, berättar han, har han i samförstånd med facket avsatt 100.000 mark av fjolårets vinst. Han ber Rudolf Steiner (1861-1925) att ta på sig ansvaret för att bygga upp och sedan leda skolan.

Emil Molt såg denna dag som Waldorfskolans egentliga födelsedag, men den första skolan slog upp portarna först den 7 september samma höst, i en för ändamålet av sina privata medel inköpt före detta café- och restaurantlokal på Uhlandshöhe, en höjd ovanför stadskärnan i Stuttgart.

Välkommen att följa med när boken kommer till!

Visst behövs det en modern bok som beskriver Waldorfpedagogiken i Sverige och världen? Det tycker vi med! Sedan några månader tillbaka arbetar vi med boken och sakta men säkert börjar den ta form. Här på bloggen kommer vi att återge glimtar ur boken men även ta upp frågor till diskussion eller be om synpunkter kring olika teman vi skriver om. Välkommen att bidra!


I boken kommer vi att  fördjupa oss i kursplanen och metodiken, men även skriva om Waldorflärarrollen, hur det är att vara förälder i en Waldorfskola och självfallet även om förskolepedagogik och fritidshem, för att ge några exempel.


Varma hälsningar
Christine & Örjan