Diagnos eller omogna barn?

I DN idag en intressant men samtidigt lite skrämmande forskningsrapport:


http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/adhd-kan-vara-omognad-hos-manga-pojkar


Kommer inte ifrån känslan att den här forskningen ställer mycket av diagnoshysterin på ända. Om man istället kunde skapa en vettig, mer flexibel, skolstart och ändra lite vanor i hemmen (mindre skärmtid, mindre sötsaker...) kunde nog många "bokstavsbarn" leva gott som det är och slippa medicinering och särbehandling. Dessutom tror jag det är fel att barn skall sitta så mycket stilla i skolan, man kan lära sig lika mycket genom rörelse och all energi blir utnyttjad och inte nertryckt. En del barn behöver helt enkelt väldigt mycket rörelse under de första skolåren, då måste skolan anpassas till detta. Om man istället tror att man kan tillrättavisa barnen med diciplin och kanske även läkemedel (för att lugna ner dem...) är det nog dags att tänka om. Jag har verkligen inget emot en sunt omhändertagande av barn med särskilda behov men nog verkar det ha gått lite trend i att alla skall få en diagnos? Förmodligen är diagnoskravet framdrivet för att fördela särskilda pengar till assistenter och annat stöd, alltså för att lösa ett administrativt problem. Har sett åtskilliga mycket leksugna och oroliga pojkar i småklasserna som sedan blivit läkare och professorer (och för all del även bergsklättrare och brandmän) när de fått spralla av sig. Är det barnen som skall anpassas till skolan eller skolan efter barnens behov?
/Örjan