Snart kan alla som vill, få en diagnos skriver
barnläkaren Leif Elinder i SvD.:
”Diagnosen adhd har blivit skolans vanligaste
funktionshinder men det är ett horoskopbegrepp som utöver en reell men sällsynt
sjukdomskärna fångar in allt som vuxna betraktar som socialt störande”.
Det är en läsvärd artikel som verkligen väcker
både ilska och uppgivenhet inför läkemedelsindustrins lobbying. Vidare beskrivs
lärarnas situation på ett träffande sätt:
”Lärarna förväntas tolka barnets svårigheter
utifrån ett medicinskt perspektiv. De har blivit till ofrivilliga
sjukdomsfinnare. I en studie bland 500 läkare i USA visade det sig att hälften
av adhd-diagnoserna hade blivit föreslagna av just barnens lärare. Lärare
utbildas i att lägga märke till de specifika symtomen. Dessa jämförs sedan med
den psykiatriska checklistan: ”lyssnar inte”, avbryter”, ”pratar för mycket”,
”sitter inte still”, ”gör slarvfel” med mera. Bagatellartade som enstaka
företeelser men anses inte vara det om flera symtom uppträder samtidigt.
Problemet är att objektiva tester saknas. Skulle en hjärndysfunktion upptäckas
(vilket är ovanligt) handlar det om en mer handfast neurologisk sjukdom och
inte om adhd. Diagnosen förutsätter ett underförstått samförstånd. Föräldrarna
får skuldbefrielse. Läkaren vinner uppskattning för att han tagit problemen på
allvar. Det ligger inte i läkarens intresse att utmana denna uppfattning i
situationer då denne saknar tid, kunskap och resurser att hjälpa föräldrarna.”
Alla känner vi någon som varit ”ADHD-liknande”
som barn. Stort rörelsebehov, dålig impulskontroll och ”för mycket” helt
enkelt. Lite jobbig. Störande. Hörs och syns för mycket. För att barn med
ADHD-problematik ska kunna gå i en klass med drygt 20 klasskamrater behöver de
vuxna kunna samarbeta och hela tiden ha barnets och hela klassens bästa framför
sig. När samarbetet fungerar, barnet får det stöd som han/hon behöver och
undervisningen sker på ett omväxlande och rörligt sätt brukar det oftast
fungera bra.
När de vuxna inte samarbetar, händer tyvärr då
och då, när stödet uteblir och när undervisningen innebär för mycket
stillasittande, blir det problem. Det är då som en utredning kommer upp på
agendan och extra stödpengar kan sökas.
Många barn med ADHD-diagnos får medicin för
att fungera. Jag har själv upplevt att det för några barn inneburit att de kan
följa undervisningen mycket bättre, så det är inget dåligt alternativ för dem.
Men om man snart behöver medicinera 10% av skolbarnen för att de ska kunna gå i
skolan (ADHD-medicineringen ökar ständigt sedan några år tillbaka) - är det då inte fel på själva undervisningen
snarare än ”fel” på barnen?
De flesta skolorna idag använder sig av
läroböcker i de flesta ämnen. Det är räkneböcker, skrivböcker och
läseböcker/läsplattor. Allt arbete i böckerna kräver stillasittande, blir
enformigt i längden och bygger oftast på självständigt arbete.
Hur vill ett barn med ADHD-problematik ha det?
Fasta rutiner men samtidigt omväxling, aktivitet och spänning men samtidigt en
lugn stund då och då för enskilt arbete. Skolan ska vara rolig och erbjuda
överraskningar. Mycket uppmuntran och positivt tänkande. Lärare som har höga
förväntningar och som har glimten i ögat och kan peppa när det blir svackor.
Jag är lärare, pedagog, inte läkare! Min
uppgift är att ge undervisning så att barnen kan utvecklas i sin egen takt. För
att åstadkomma det använder jag mig av alla de pedagogiska knep jag kan. Ett
gott samarbete med föräldrarna förstärker möjligheten att göra ett gott arbete.
Låt barnen få var barn, låt de få ha ett stort rörelsebehov, låt de få vara
lite som Emil i Lönneberga!
/Christine
Bra Christine!
SvaraRadera