Nya utmaningar för waldorfpedagogiken

Följande artikel publicerades för en tid sedan i tidskriften FORUM, Antroposofiska sällskapets medlemstidskrift. Vad tycker du om de olika punkterna? Kommentera gärna!

Under det senaste året har jag med anledning av den bok om waldorfpedagogik som vi arbetar med åter kommit att sysselsätta mig med situationen för waldorfpedagogiken i Sverige. Efter en viss bortavaro under de senaste åren, då jag endast varit förälder, är det inte utan sorg jag nu konfronteras med en situation som dramatiserats sedan slutet av nittiotalet då jag var fullt aktiv i skolrörelsen. Samtidigt fylls jag av förhoppning och förtröstan, dels genom att möta många engagerade människor som verkligen vill kämpa för waldorfpedagogiken, dels genom att vid upprepade tillfällen ha konfronterats med fenomen i samhället, modern forskning och den pågående skoldebatten som visar att waldorfpedagogiken fortfarande har en mycket viktig roll att spela och att tiden talar för vår sak.

På förfrågan från Forums redaktion följer här några punkter till en fördjupad diskussion om situationen för waldorfpedagogiken i Sverige och kanske kan inspirera till nödvändiga förändringsimpulser.

1. Gynnsamt utgångsläge

Allt mer forskning visar att vi är på rätt spår. De senaste åren har rapporter berättat om riskerna med för tidig intellektualisering, problem med barn som rör sig för lite och drabbas av motoriska svårigheter, hur brist på konstnärlighet kan leda till empatistörningar etc. etc. Rönen från hjärnforskningen tydliggör alltmer hur hjärnan och generna samspelar med miljön och hur hjärnan kan förändras långt upp i hög ålder. Dörren öppnas igen för ett holistiskt tänkande, frammanat av hjärnforskarna själva. Det finns all anledning för waldorfskolerörelsen att stå på sig, utöka forskningen och belägga det som vi kommit fram till med empiriska data.

Överhuvudtaget är pedagogiska frågor åter på allas läppar, inte bara skolans form utan även dess innehåll debatteras igen och i valrörelsen 2014 lär skolan stå i centrum. Lärarledd undervisning eller eget forskande? Hur skall det tidiga lärandet se ut? Hur ser vi på kunskap och den digitala tekniken i informationssamhället? Hur kan vi intressera unga människor för läraryrket?

Samhällets ekonomiska stöd för friskolor har aldrig varit större och värderingar hos stora befolkningsgrupper går oss till mötes. Det svenska skolsystemet ger bättre förutsättningar än de flesta länder för en fri pedagogik, skolpengen är politiskt förankrad och waldorfskolorna lider inte mer än andra skolor av läraryrkets nedvärdering och den allmänt bristande förståelsen för skolans betydelse. Den nya läroplanen Lgr 11 och kraven på nationella prov är något vi kan hantera och leva med, liksom alla andra skolor i Sverige. Vägen till målet, själva waldorfmetodiken, ligger i våra egna händer. Men vi måste förstå att landskapet har förändrats, att vi lever på en öppen skolmarknad med mängder av kompetenta aktörer.

2. Positionering som kunskapsskola

Varför har vi trots allt omfattande problem som bland annat resulterat i sjunkande elevantal?

En del av problematiken ligger i att waldorfskolor ofta har haft svårt att positionera sig som kunskapsskola. Många waldorskolor har ett mindre format, fina lokaler och en trevlig, omhändertagande miljö. I kommunerna ses skolorna ofta som bra platser att placera barn med särskilda behov. Flera skolor har upplevt kommunala delegationer som öser beröm över skolan men som i slutänden inte är beredda att stötta med specifika resurser över en längre tid. Om klasserna inte är fulla är det svårt för skolan att säga nej. Många gånger måste elevassistenter eller fler lärare anställas för att möta barnens behov.

Erfarenheten visar att om en skola i allt för hög grad tar emot barn med omfattande stödbehov utan att ha tillräckliga resurser drabbas den vanliga undervisningen. Det blir stökigt i klassen, läraren går på knäna och till slut söker sig föräldrar till barn med mer normala behov till andra skolor. Andelen barn med särskilda behov ökar ytterligare. Skolan kommer in i en ond cirkel där man mer och mer orienterar sig mot elever med stora hjälpbehov. I slutändan är waldorfskolan inte den skola för bildning och kunskap den borde vara. Problemet ligger naturligtvis främst i det politiska systemets ovilja att verkligen se varje barns behov och omsätta denna insikt i ekonomiska resurser, men det har nog också med skolornas självbild att göra, i det som Kjell Helge Johansen i Norge kallar waldorfpedagogernas ”Jonasimage”.

Ytterst hänger positioneringsproblemet ihop med en komplex och djupt existentiell fråga: Vad vill vi att waldorf ska stå för i skol-Sverige? Och vilken strategi har vi för att nå dit?

Överhuvudtaget ser jag väldigt lite av övergripande strategisk diskussion inom waldorfrörelsen och en brist på förståelse för det gemensamma, det som håller samman skolorna som just waldorfskolor.

3. Idéburen skola

Ingen har nog missat den svartvita debatten om privat kontra allmän drift av vård, skola och omsorg. Därmed öppnar sig en möjlighet att diskutera alternativet, nämligen idéburna verksamheter som drivs av entusiasm, visioner och företagaranda men även av samhällsnytta och idealism. Hos näringslivets elit, trendspanare vid toppuniversitet och bland många politiker är diskussionen sedan flera år på agendan: hur kan vi skapa ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle? Hur kan vi driva företag som agerar långsiktigt, har förtroende från befolkningen och tar ansvar för vår gemensamma värld? Roffarkapitalismen är redan på väg ut men rycker ännu i dödskramper, vi går istället mot en ny typ av kapitalism och ett mer värdebaserat samhälle. Människor blir allt mer noga med att välja hur de konsumerar, vad de stödjer och vad de uppfattar som etiskt. Att pumpa välfärdspengar till skatteparadis anses inte acceptabelt.

Faktum är att waldorfskolorna i grunden haft stor glädje av friskolesystemet men att det även blivit till en black om foten eftersom starkt kapitaldrivna konkurrenter fått fritt spelrum och väckt anti-friskoletankar till liv. Genom att såväl lokalt som nationellt positionera waldorfskolan där den hör hemma, bland de idéburna verksamheterna, och driva detta mot förbättrad lagstiftning, förflyttas också fokus från driftsform till pedagogik och därmed närmare kärnfrågan: Vilken skola vill vi ha i Sverige?

Allt sedan Kristofferskolans start 1949 har lärare, föräldrar och vänner till skolorna kämpat på olika arenor för att få ökat ekonomiskt stöd och freda frihetsutrymmet. Styrkan har alltid legat i det varma engagemanget för ett bättre samhälle och en bättre skola i allmänhet, inte bara för de egna barnens skola. Det är det som i grunden är waldorfskolans mission. Redan tidigt förstod skolrörelsen att politiker från alla läger måste bli varma för pedagogikens möjligheter och samhällsimpuls och genom åren har företrädare för de flesta partier blivit ”medkämpar”. Mycket har gjorts, för att vara en ganska liten folkrörelse har vi vunnit stort erkännande. Målet måste dock vara att ytterligare stärka alliansen för waldorfpedagogik i riksdagen och väcka deras intresse för skolformens samhällsnytta. Waldorfpedagogiken landar i människors hjärtan genom egna erfarenheter och varma möten med lärare och elever. En idé, som förvisso kräver lite entreprenörskraft, vore också att medvetet och strategiskt visa mer socialt engagemang. Finns det verkligen ingen som vill starta waldorfskola för ensamkommande flyktingbarn?

4. Ledarskap, förbund och lärarutbildning

Sedan några år måste waldorfskolorna ha en rektor. Jag välkomnar det och ser det som en möjlighet att utvecklas vidare och ta steget in i en ny organisationskultur. Waldorfskolorna generellt lider av ett över 90 år gammalt organisatoriskt trauma, något som ytterst sakligt beskrivits av den norska waldorfläraren Helge Resell i en mastersuppsats vid Rudolf Steiner Höyskolen. Läsning rekommenderas varmt!

Med en ny och modern syn på ledarskap och organisation kan waldorfskolan utveckla sin potential och stabilisera kvalitet och ekonomi. Jag menar att vi ska låta rektorskravet bli avstampet för något nytt och bättre: Låt kollegiet blomstra som pedagogisk verkstad men låt duktiga ledare ta hand om administration, personalvård, krishantering och strategisk utveckling. Ett modernt ledarskap bygger på att skapa förutsättningar och inspirera medarbetarna. Ett sådant ledarskap behöver vi inte vara rädda för.

Vi måste även se över och utveckla samarbetsformerna mellan skolorna. I länder som Tyskland och Norge slöt sig redan för många år sedan skolorna samman i starka förbundslösningar för att organisera såväl det inre arbetet med kursplaner och utbildning som arbetet utåt mot politiker och myndigheter. I Sverige fanns ett mycket löst samarbete som 1988 kom att utvecklas till Waldorfskolefederationen, ett forum för skolornas kollegium. Tyvärr valde man att inte kalla det för ett förbund, den tyska motsvarigheten sågs av en del som ett skräckexempel.

En folkrörelse, som waldorfrörelsen faktiskt är, behöver dock både en stark periferi och ett starkt centrum med professionell lobbying, ledning av gemensamma processer samt smarta servicefunktioner som avlastar skolorna och skapar stordriftsfördelar. Det är enligt min uppfattning hög tid se framåt och göra upp med det gamla federationskonceptet.

I ett nytt Waldorfförbund bör skolornas huvudmän och rektorer ha en central roll samtidigt som det gäller att hitta nya former för det pedagogiskt-kollegiala samarbetet med fokus på att utveckla och fördjupa pedagogiken. Det vore också viktigt att fullt ut integrera förskolor, särskolor och andra waldorfpedgogiska verksamheter i samma organisation. Mångfalden av röster är ingen framgångsväg.

Alla waldorfpedagogiska verksamheter drar stor nytta av att förbinda sig med varumärket ”waldorf” och bör rimligen betala en licensavgift samt ställa upp på gemensamma kriterier och system för kvalitetssäkring. Det är kontraproduktivt att det är nästan gratis att kalla sig waldorfskola idag.

I ljuset av en ny samarbetsorganisation måste även problematiken runt waldorflärarutbildningen få sin lösning. Det kan enligt den svenska skattemodellen i längden inte vara skolrörelsens uppgift att bekosta grundutbildning av privatpersoner som i princip kan göra vad som helst efter genomgångna studier. Eftersom samhället finansierar skolorna genom friskolepengen måste också resurser ställas till förfogande för lärarutbildningen. Egentligen bottnar bristen på förståelse i den ovan beskrivna situationen: Det görs ingen skillnad mellan idéburna och andra friskolor, waldorfskolorna ”kan väl ha samma lärare som andra skolor” är parollen. Å andra sidan finns det också skäl till självkritik. Återspeglar verkligen utbildningarnas koncept skolornas och studenternas behov? Och är inte den centrala frågan om en särskild legitimation för waldorflärare en återvändsgränd?

Om det inte går att hitta en finansieringslösning är det naturligtvis ett allvarligt hot mot pedagogikens kärna och dess fortsatta existens. Det bör vara ett nygrundat Waldorfförbunds viktigaste uppgift de närmaste åren att säkra tillgången på adekvat utbildade waldorflärare. Det är en i grunden osund situation när Waldorflärarhögskolan måste förhandla med enskilda skolor för att trygga sin existens, en sådan fråga måste lösas av skolrörelsen gemensamt.

5. 12-årig waldorfskola

Waldorfskolorna har problem med vikande elevantal. Flera mindre skolor har dock under de senaste åren klarat av att ta steget från b-form till rena årskurser och fått en betydligt stabilare ekonomi och Kristofferskolan startade till och med hösten 2012 med tre förstaklasser. Huvudproblemet ligger snarare i gymnasieskolan där flera skolor tvingats lägga ner och andra dras med kronisk brist på elever. En förklaring är den mördande konkurrensen från andra friskolor men även kommunala skolor som vässat sina vapen för att överleva.

Den 12-åriga kursplanen är waldorfskolans verkliga kärna och ett smycke väl värt att vårda, därför är det tragiskt att det inte lyckats att etablera ett gymnasiestadium på fler ställen i landet. Ett nytänkande kan vara på gång med initiativet runt ett nytt waldorfgymnasium i Stockholm, motsvarigheten i Oslo lär vara en stor succé. Kanske kunde ett motsvarande gymnasium med internatmöjlighet bildas centralt i Skåne och på västkusten?

Inom ramen för ett nationellt övergripande strategiarbete är det nödvändigt att finna en väg för gymnasiestadiet, annars är risken stor att den svenska waldorfskolan blir 9-årig.

6. Antroposofi och waldorfpedagogik

Sist, men inte minst. Låt oss på allvar diskutera förhållandet till antroposofin.

En av våra varmaste kritiker på nätet gjorde mig uppmärksam på att man på flera waldorfskolors hemsidor inte hittar ordet antroposofi eller namnet Rudolf Steiner. I en tid där yoga och meditation är allmängods och lättillgängligt upplevs antroposofin bland många som svåråtkomlig och teoretisk. Hur står det egentligen till med det antroposofiskt orienterade studiet i kollegierna? Är det något som tappert drivs vidare av pionjärer och mest av plikt och tradition, eller lever det verkligen i kollegiet? Därtill kommer naturligtvis det grundläggande problemet att många lärare utan waldorflärarutbildning måste anställas och att många rektorer rekryterats utifrån.

Waldorfpedagogiken är så intimt förknippad med antroposofin att en åtskillnad vore en rent teoretisk konstruktion. Utan antroposofisk människokunskap blir waldorfskolan en vanlig, visserligen lite mer kreativt orienterad skola, men utan det verkligt unika som kommer ur antroposofin. Det blir ”waldorf light”.

En möjlig väg till förnyelse vore kanske att tydligare definiera antroposofin som waldorfskolans värdegrund och förpacka den antroposofiska människokunskapen i mer lättillgängliga utbildningsmoduler. Värdegrundsutbildningen för lärarna bör kunna ske löpande med en kombination av webbaserat lärande, workshops och egna arbetsuppgifter. En torsdag i månaden kan de skolor som vill koppla upp sig och lyssna på ett spännande föredrag till månadens tema, de övriga torsdagarna sker gruppsamtal, konstnärliga processer och kanske till och med en stunds läsning av en utmanande text. En sådan fortbildning av värdegrunden borde skolorna kunna förpliktiga sina lärare att genomföra, ungefär som första hjälpen eller brandskyddskursen.

Ett första steg vore att klart och tydligt deklarera: ja, vi är en skola baserad på antroposofin som kunskapsväg, som värdegrund och som inspirationskälla. Bakom den hållningen måste egentligen varje styrelsemedlem kunna stå om de läser stadgarna i den egna stiftelsen eller föreningen.

En mindre grupp lärare, föräldrar och vänner till pedagogiken har nu tagit initiativ till en större strategisk konferens under 2013. Vi ser det som nödvändigt att samla alla krafter för att definiera en gemensam plattform som avstamp för utåtriktade aktiviteter de kommande åren. Vi hoppas få med alla bärande krafter för det gemensammas bästa, för waldorfpedagogiken i Sverige.

Örjan Liebendörfer