Svensk Dagbladet fortsätter sin artikelserie om den ökade förskrivningen av läkemedel till barn.
Läs mer här.
Den här gången känns dock vinklingen lite underlig, bland annat slås all läkemedelsanvändning mer eller mindre ihop, oavsett orsak, och kopplingen mellan klass och förskrivning känns inte entydig.
Mot slutet av artikeln intervjuas dock Marie Härlin Ohlander, verksamhetschef för psykiatriska kliniken i Visby som säger flera intressanta saker, bland annat:
Vi önskar att man satsade mycket mer på skolan. Det ställs otroligt höga krav på barn. Många skulle inte behöva läkemedel med rätt stöd. Men det är en politisk prioritering.
Det är nog så, den ökade förskrivningen är knappast läkarnas fel, de måste ju behandla varje barn utifrån dess behov av hjälp. Problemet är att vi skapat ett samhälle, och särskilt en förskola och skola, som ställer krav på vissa specifika förmågor som anses behövas. De som har andra förmågor hamnar utanför mönstret och mår ofta väldigt dåligt. Många barn behöver vänta lite med att börja skolan, nästan alla barn behöver röra sig mer och en del barn behöver specifikt stöd och mer individualiserad undervisning.
Om skolan verkligen var till för barnen skulle långt ifrån alla behöva medicineras, och ändå må bra. Låt oss hoppas att bland annat Svd.s artikelserie utlöser den debatten, det vore värdefullt.
"Något som forskarna även upptäckte var att barn med utlandsfödda föräldrar inte passar i mönstret. Där spretar SvD:s resultat, vilket syns på undantaget Spånga Kista med en låg andel som får adhd-medicin, men låg utbildningsnivå."
SvaraRaderaKan det möjligtvis vara så, att otryggheten i dagis (från 1 års ålder) och fritids är orsaken till behovet av medicinering av barn för att få dom att fungera? Men den här aspekten är inte vidare kommenterad i artikeln. Och jag har full förståelse för det, eftersom den ställer hela vår samhällsordning på huvudet.
Men ställ den på huvudet då, bara för att pröva ett alternativ till medicinering! Det är inte så enkelt, att det bara kan hänvisas till utbildningsnivå och inkomst. Det må vara den "politiskt rätta" förklaringen men långtifrån den verkliga.
Vi har ordnat för barnen på de vuxnas villkor och ingen har frågat barnen om, vad dom tycker om tillvaron på dagis och fritids (utom med ledande frågor). Ingen har frågat barnen: "Skulle Ni vilja vara hemma i stället för att tvingas vara på dagis eller fritids, ha en hemmavarande förälder att springa in till, när verkligheten ute bland kompisarna blir för svår?" "Skulle Ni vilja bli skickade till skolan, hemifrån av en av föräldrarna i stället för av en fritidskonsulent?" "Skulle vetskapen om, att någon fanns hemma när det behövdes, göra att Ni kände Er tryggare?"
Jag tar upp den här lösningen på problemet, eftersom den har fungerat i vår familj med två barn och i åtskilliga av våra grannfamiljer. Min fru var hemma hos barnen i ca åtta år, innan hon fortsatte sin karriär, och det har vare sig min fru, jag eller barnen haft anledning att ångra. Det behövdes mycket pusslande för att få allting att fungera, men det var värt varenda ansträngning. Barnen har varken blivit diagnosticerade för ADHD eller haft behov av sömnpiller för att kunna koppla av ordentligt.