Öppenhet och kommunikation inom waldorfrörelsen

Waldorfpedagogiken står knappast i frontlinjen vad det gäller användningen av IKT (informations och kommunikationsteknik) i undervisningen. Denna fråga har vi för avsikt att återkomma till här på Waldorfbloggen, den är spännande och mångfacetterad!

En helt annan sak är däremot hur skolrörelsen har sett på användandet av de moderna kanalerna och det öppna samtalets möjligheter för den egna kommunikationen. Trots att enormt mycket har hänt ute i den digitala världen de senaste 15 åren har waldorfpedagogikens centrala kommunikation knappast utvecklats särskilt mycket. Några initiativ har tagits som sedan gått i stå ( t.ex antroposofi.info) men i det stora hela är kommunikationen fortfarande på 90-tals nivå.

På flera enskilda skolor har en del hänt, nya och fräscha webbplatser har sett dagens ljus, t.ex från Kristofferskolan och Djurgårdens Waldorfskola men i det stora hela är även skolornas webbplatser gammaldags informationsportaler. Endast i ett fåtal fall finns aktiva eller dialogorienterade element, filmer eller andra sätt där man kan uppleva pedagogiken utöver text och bild. Den unika värdegrunden, den antroposofiska människosynen, skildras ofta mycket knapphändigt eller inte alls. Naturligtvis är det för många mindre skolor en resursfråga, en blogg eller kontinuerligt filmmaterial kräver särskilt engagemang och tid men med ett visst samarbete vore det möjligt att göra mycket mer.

Waldorfskolefederationens webbplats är i grunden en skapelse från 2003 och andas också mycket av den tidens digitala standard. Det finns inget dialogtänkande, inga dynamiska element och uppdateringen är bristfällig.  Uppenbarligen har webbplatsen inte stått i centrum för federationens kommunikationsarbete de senaste åren. Fram till nyligen med initiativet till Waldorf Agora som togs av Waldorflärarhögskolan har waldorfrörelsen i stort sett varit frånvarande i det moderna digitala samtalet. Ingen nämnvärd aktivitet på Facebook, Twitter eller Instagram. Inga bloggar och ingen egen kanal på You Tube.

Under tiden har kritiker till waldorfpedagogiken fått fritt spelrum och obehindrat kunnat sprida såväl välbehövlig analys som direkta osanningar utan att waldorfföreträdare synts till. I den mån det har förekommit någon som helst aktivitet har det varit utifrån en försvarsställning, en egen agenda har inte synts till.

Det intressanta är naturligtvis frågan varför det har blivit så. Jag har inget riktigt svar på den frågan men troligtvis ligger det i en kombination av brist på resurser, okunskap och kanske också en grundläggande misstro mot den moderna sociala kommunikationen i sig. De två första är mer förståeliga och är ju även saker som går att rätta till. Med 4500 waldorfelever borde skolrörelsen kunna kosta på sig att hålla sig med en fungerande central kommunikation. Genom att skapa en fungerande webbplats kunde man även utan svårighet erbjuda mindre skolor en plattform för den lokala kommunikationen och vips vore den högre kostnaden i själva verket en besparing.

Om det nu skulle vara så illa att det föreligger (eller har funnits?) en misstro mot själva den moderna kommunikationen är det en allvarlig sak som i varje fall får larmklockorna att ringa hos mig. Vad är det som kännetecknar den kommunikation som numera finns på nätet? Det är lätt att tro på nidbilden om en värld där ostrukturerade åsikter och pladder plaskar omkring, särskilt om man själv inte läser det som skrivs. Självfallet förekommer det språkliga och även innehållsmässigt undermåliga texter, och allt som skrivs på Facebook eller Twitter kan knappast betecknas som värdefullt ens med bästa vilja. Men i slutänden har ändå de nya medierna inneburit en enorm demokratisering av det allmänna samtalet. På Twitter förekommer en ständigt löpande och ganska fascinerande debatt runt olika teman, inte minst skolfrågor. Politiker, journalister, lärare, rektorer, myndighetsföreträdare och föräldrar stöter och blöter olika ämnen, länkar till bloggar, artiklar och konferensrapporter. Skolverkets Generaldirektör, skolpolitiker och skoljournalister är alla flitiga twitteranvändare. Inom blogsfären skrivs otaliga och ofta mycket väl genomarbetade inlägg med ett kritiskt betraktande som utgångspunkt. Vanliga dagstidningar länkar i sina digitala versioner till bloggar (pappersversionerna är väl för övrigt snart borta) och det finns otaliga exempel på hur bloggar eller twitterinlägg faktiskt kommit att påverka den politiska agendan, ja det sker i själva verket dagligen.

Det goda samtalet i en sluten krets eller den väl genomarbetade texten publicerad på papper har sitt absoluta värde men kan också ha en sekteristisk prägel. I den slutna kretsen utmanas sällan några gränser, samförstånd står alltför ofta i förgrunden och det informella ledarskapet tillåts dominera. Den trycka texten blir lätt en envägskommunikation, särskilt i tidskrifter med kvartalsutgivning.

Jag menar att waldorfpedagogiken inte har något att dölja och inte har några som helst skäl att sky det offentliga samtalet. Det vore hög tid för pedagogikens företrädare att utveckla en modern kommunikationsplan baserad på de moderna mediernas självklara existens och uppenbara fördelar. Kanske är det dags att göra den hedervärda tidskriften På väg (som jag själv varit redaktör för) elektronisk och dialogorienterad eller rent av använda de knappa resurserna på annat sätt. Allt har sin tid.

Vår utgångspunkt för den här bloggen (som drivs helt ideellt utanför någon som helst institution som finansiär) började med att ge de som är intresserade en möjlighet att följa framväxten av vår nya bok. Efterhand märkte vi dock att det uppskattades att vi med våra minimala resurser åtminstone gör försök att ge waldorfpedagogiken en liten röst i bruset och bidra till det offentliga samtalet på vårt sätt.

Men vi har också märkt att vi måste rikta vår uppmärksamhet inåt, mot den egna skolrörelsen och peka på behovet av utveckling och samtidsorientering. En av våra varmaste kritiker på nätet menar att antroposofin och waldorfpedagogiken kommer att förgöra sig själv inifrån, inte minst genom att undvika konfrontationen med sin egen historia och värdegrund. Jag skulle kunna tillägga att detsamma kommer hända om waldorfrörelsen vänder sig bort från det offentliga samtalet och inte intresserar sig för de frågor som lever i samtiden, inte minst i skoldebatten. Om detta har jag skrivit här på bloggen ett flertal gånger. Genom att inte ta självrannsakan och kritik på allvar, inte våga konfrontera egna uppfattningar och delta i det offentliga samtalet riskerar all rörelse att stanna upp och bevarandementaliteten att träda in. Skolrörelsen sluter sig inom sitt hölje och blir rädd och inåtvänd. Tyvärr blir den då också mindre relevant för såväl föräldrar som politiker och myndigheter.

Jag är dock övertygad att profetian inte behöver bli sann. Många unga lärare och föräldrar gläds åt den nya världens möjligheter för kommunikation och dialog och vet att waldorfpedagogiken har mycket att vara stolt över såväl i slutna som i öppna rum. Låt oss tillsammans driva utvecklingen framåt, såväl av pedagogiken som av vårt sätt att kommunicera. Använd t.ex. gärna kommentarsfältet att lufta din åsikt om det som skrivits ovan! /Örjan