Dags för positiva listan!

Vi har ju tidigare här på bloggen ett flertal gånger funnit anledning att beklaga oss över sakernas tillstånd inom waldorfrörelsen. Idag låter vi dock glädjen skina igenom för det finns ju ett och annat att lyfta fram som bra tecken på utveckling, entreprenörsanda och mod. Varsågod, här kommer positiva listan!

• Vid ett möte i måndags på Utbildningsdepartementet uttalades en tydlig vilja från regeringen att från 2014 hjälpa till att säkerställa utbildningen till waldorflärare genom ett ekonomiskt stöd till Waldorflärarhögskolan, WLH. Även på flera andra viktiga punkter visade departementet ambition att bidra till konstruktiva lösningar och även lagändringar om det behövs. Uppenbarligen har det senaste årens aktivitet från många engagerade waldorfvänner gett resultat och kanske börjar det märkas att valåret 2014 kommer närmare…. 

          Läs mer på WLH:s hemsida om mötet i måndags.

• Framtidskonferensen Waldorf 2.0 rycker allt närmare. Den 26-27 april kommer av allt att döma en stor engagerad grupp människor träffas för att påbörja en utvecklingsprocess vars slutresultat vi ännu inte känner till. Många vill vara med, det blir först till kvarn när anmälningsfunktionen öppnar inom kort! Välkommen! 

          Läs mer på konferensens hemsida www.waldorf2.se och min artikel på Waldorf Agora                  

• Idag på eftermiddagen var det Öppet Hus för nya Carlgrenska Waldorfgymnasiet i Stockholm som kommer att starta till hösten. En stor grupp elever och föräldrar lyssnade på beskrivningen av det nya gymnasiets planer och njöt av den spännande miljön på fotografiska. Spännande var det också att höra om planerna på ett nära samarbete med flera hållbarhetsorienterade företag och möjligheterna att skapa ett riktigt hållbarhetens hus i Stockholm. Initiativet runt Carlgrenska har just den initiativkraft och professionalitet som vi flera gånger efterlyst här på bloggen och allt tyder på att projektet kommer att lyckas.

          Läs mer på deras hemsida och tipsa alla niondeklassare runt om i landet!

          Ett liknande initiativ finns i Norrköping där ett nytt gymnasium startar mitt i stan på 

          Moa Martinssons Torg. Spännande och modigt!

• Waldorfskolefederationens hemsida blir allt mer aktiv. Än är det långt kvar till det vi efterlyst här på bloggen men det rör på sig och mer lär vara på gång. Bravo!

• Utöver vad vi listat ovan finns det säkert en massa spirande energi och kreativitet som vi inte känner till! Skriv till oss och berätta så lyfter vi fram det här på bloggen! Skriv "nu är vi på G" i meddelanderaden. Under 2012 rosades vi bland annat av olympiad och matematikfestival. Vad blir 2013 års höjdpunkter?

• Och avslutningsvis måste vi ju också säga att det är roligt att det under våren utkommer en ny bok om waldorfpedagogik, det har inte hänt på många år. Hurra!

    Hälsar er reporter ute i verkligheten /Örjan

Waldorf 2.0 - vad är waldorf på 2000-talet?

Idag skriver jag om mina tankar bakom konferensen Waldorf 2.0 på Waldorf Agora. Välkommen att läsa här!

Och glöm inte att prenumerera så får du alla nya artiklar gratis direkt i din e-post!

/Örjan

Hur GERM infekterat skolväsendet i världen

I Washington Post läser vi en viktig artikel av Pasi Sahlberg, professor vid universitetet i Helsingfors och en av de som de senaste åren bäst skildrat bakgrunden till den finländska skolan.

Artikeln är väldigt läsvärd och ställer åtskilliga frågor till Skolminister Jan Björklund om den svenska skolans utveckling de senaste åren.

Rekommenderad läsning!

Mer om läkemedelsanvändningen hos barn

Svenska Dagbladet fortsätter sin artikelserie om läkemedelsanvändningen hos barn med en uppföljande artikel

Det är bra att tidningen väljer att betona såväl det positiva för det enskilda barnet som den grundläggande samhällsproblematiken. Frågan är komplex och ska behandlas med den värdighet och respekt som krävs. Det är ju ett absolut faktum att många barn och deras föräldrar har fått stor hjälp genom ett lämpligt läkemedel.

Waldorf 2.0 - webbplats med information

Webbplatsen hittar du här!

Öppenhet och kommunikation inom waldorfrörelsen

Waldorfpedagogiken står knappast i frontlinjen vad det gäller användningen av IKT (informations och kommunikationsteknik) i undervisningen. Denna fråga har vi för avsikt att återkomma till här på Waldorfbloggen, den är spännande och mångfacetterad!

En helt annan sak är däremot hur skolrörelsen har sett på användandet av de moderna kanalerna och det öppna samtalets möjligheter för den egna kommunikationen. Trots att enormt mycket har hänt ute i den digitala världen de senaste 15 åren har waldorfpedagogikens centrala kommunikation knappast utvecklats särskilt mycket. Några initiativ har tagits som sedan gått i stå ( t.ex antroposofi.info) men i det stora hela är kommunikationen fortfarande på 90-tals nivå.

På flera enskilda skolor har en del hänt, nya och fräscha webbplatser har sett dagens ljus, t.ex från Kristofferskolan och Djurgårdens Waldorfskola men i det stora hela är även skolornas webbplatser gammaldags informationsportaler. Endast i ett fåtal fall finns aktiva eller dialogorienterade element, filmer eller andra sätt där man kan uppleva pedagogiken utöver text och bild. Den unika värdegrunden, den antroposofiska människosynen, skildras ofta mycket knapphändigt eller inte alls. Naturligtvis är det för många mindre skolor en resursfråga, en blogg eller kontinuerligt filmmaterial kräver särskilt engagemang och tid men med ett visst samarbete vore det möjligt att göra mycket mer.

Waldorfskolefederationens webbplats är i grunden en skapelse från 2003 och andas också mycket av den tidens digitala standard. Det finns inget dialogtänkande, inga dynamiska element och uppdateringen är bristfällig.  Uppenbarligen har webbplatsen inte stått i centrum för federationens kommunikationsarbete de senaste åren. Fram till nyligen med initiativet till Waldorf Agora som togs av Waldorflärarhögskolan har waldorfrörelsen i stort sett varit frånvarande i det moderna digitala samtalet. Ingen nämnvärd aktivitet på Facebook, Twitter eller Instagram. Inga bloggar och ingen egen kanal på You Tube.

Under tiden har kritiker till waldorfpedagogiken fått fritt spelrum och obehindrat kunnat sprida såväl välbehövlig analys som direkta osanningar utan att waldorfföreträdare synts till. I den mån det har förekommit någon som helst aktivitet har det varit utifrån en försvarsställning, en egen agenda har inte synts till.

Det intressanta är naturligtvis frågan varför det har blivit så. Jag har inget riktigt svar på den frågan men troligtvis ligger det i en kombination av brist på resurser, okunskap och kanske också en grundläggande misstro mot den moderna sociala kommunikationen i sig. De två första är mer förståeliga och är ju även saker som går att rätta till. Med 4500 waldorfelever borde skolrörelsen kunna kosta på sig att hålla sig med en fungerande central kommunikation. Genom att skapa en fungerande webbplats kunde man även utan svårighet erbjuda mindre skolor en plattform för den lokala kommunikationen och vips vore den högre kostnaden i själva verket en besparing.

Om det nu skulle vara så illa att det föreligger (eller har funnits?) en misstro mot själva den moderna kommunikationen är det en allvarlig sak som i varje fall får larmklockorna att ringa hos mig. Vad är det som kännetecknar den kommunikation som numera finns på nätet? Det är lätt att tro på nidbilden om en värld där ostrukturerade åsikter och pladder plaskar omkring, särskilt om man själv inte läser det som skrivs. Självfallet förekommer det språkliga och även innehållsmässigt undermåliga texter, och allt som skrivs på Facebook eller Twitter kan knappast betecknas som värdefullt ens med bästa vilja. Men i slutänden har ändå de nya medierna inneburit en enorm demokratisering av det allmänna samtalet. På Twitter förekommer en ständigt löpande och ganska fascinerande debatt runt olika teman, inte minst skolfrågor. Politiker, journalister, lärare, rektorer, myndighetsföreträdare och föräldrar stöter och blöter olika ämnen, länkar till bloggar, artiklar och konferensrapporter. Skolverkets Generaldirektör, skolpolitiker och skoljournalister är alla flitiga twitteranvändare. Inom blogsfären skrivs otaliga och ofta mycket väl genomarbetade inlägg med ett kritiskt betraktande som utgångspunkt. Vanliga dagstidningar länkar i sina digitala versioner till bloggar (pappersversionerna är väl för övrigt snart borta) och det finns otaliga exempel på hur bloggar eller twitterinlägg faktiskt kommit att påverka den politiska agendan, ja det sker i själva verket dagligen.

Det goda samtalet i en sluten krets eller den väl genomarbetade texten publicerad på papper har sitt absoluta värde men kan också ha en sekteristisk prägel. I den slutna kretsen utmanas sällan några gränser, samförstånd står alltför ofta i förgrunden och det informella ledarskapet tillåts dominera. Den trycka texten blir lätt en envägskommunikation, särskilt i tidskrifter med kvartalsutgivning.

Jag menar att waldorfpedagogiken inte har något att dölja och inte har några som helst skäl att sky det offentliga samtalet. Det vore hög tid för pedagogikens företrädare att utveckla en modern kommunikationsplan baserad på de moderna mediernas självklara existens och uppenbara fördelar. Kanske är det dags att göra den hedervärda tidskriften På väg (som jag själv varit redaktör för) elektronisk och dialogorienterad eller rent av använda de knappa resurserna på annat sätt. Allt har sin tid.

Vår utgångspunkt för den här bloggen (som drivs helt ideellt utanför någon som helst institution som finansiär) började med att ge de som är intresserade en möjlighet att följa framväxten av vår nya bok. Efterhand märkte vi dock att det uppskattades att vi med våra minimala resurser åtminstone gör försök att ge waldorfpedagogiken en liten röst i bruset och bidra till det offentliga samtalet på vårt sätt.

Men vi har också märkt att vi måste rikta vår uppmärksamhet inåt, mot den egna skolrörelsen och peka på behovet av utveckling och samtidsorientering. En av våra varmaste kritiker på nätet menar att antroposofin och waldorfpedagogiken kommer att förgöra sig själv inifrån, inte minst genom att undvika konfrontationen med sin egen historia och värdegrund. Jag skulle kunna tillägga att detsamma kommer hända om waldorfrörelsen vänder sig bort från det offentliga samtalet och inte intresserar sig för de frågor som lever i samtiden, inte minst i skoldebatten. Om detta har jag skrivit här på bloggen ett flertal gånger. Genom att inte ta självrannsakan och kritik på allvar, inte våga konfrontera egna uppfattningar och delta i det offentliga samtalet riskerar all rörelse att stanna upp och bevarandementaliteten att träda in. Skolrörelsen sluter sig inom sitt hölje och blir rädd och inåtvänd. Tyvärr blir den då också mindre relevant för såväl föräldrar som politiker och myndigheter.

Jag är dock övertygad att profetian inte behöver bli sann. Många unga lärare och föräldrar gläds åt den nya världens möjligheter för kommunikation och dialog och vet att waldorfpedagogiken har mycket att vara stolt över såväl i slutna som i öppna rum. Låt oss tillsammans driva utvecklingen framåt, såväl av pedagogiken som av vårt sätt att kommunicera. Använd t.ex. gärna kommentarsfältet att lufta din åsikt om det som skrivits ovan! /Örjan

Från stora till små bokstäver - lite waldorfpedagogik i praktiken

Här kommer ett exempel på hur man i klass 2 övergår från att använda versaler till de små bokstäverna (gemenerna):

Det var en gång en kung som bodde i ett fint slott. Han själv och hans familj tyckte särskilt bra om att vara i den stora trädgården och parken som fanns runt slottet. Kungen hade många tjänare. En del arbetade inne i slottet och andra skötte om trädgården, stallet eller vaktade fåren.

I ett av slottets rum arbetade skrivarna. De satt och skrev dagen lång med fina gåspennor. På sista tiden hade skrivarna muttrat en del. Det verkade som om de inte fick plats, armbågarna stötte i varandra ibland och armarna blev trötta av det ständiga lyftandet. Flera skrivare önskade sig lättare och mindre bokstäver, till slut tappade de tålamodet och bestämde sig för att berätta om sitt missnöje för kungen.

En dag när kungen satt och åt frukost, hörde han ett förfärligt buller ifrån trapphuset. Höga röster som lät upprörda och arga blandades med bestämda steg. Nu knackade det på kungens dörr och in klev kungens skrivare.

Vi vägrar att skriva mer! nästan skrek skrivarna, det här går inte – bokstäverna är för stora, de får inte plats i våra böcker…

Kungen tittade förskräckt på sina skrivare, men nu måste han le ändå – en av skrivarna hade bläck på näsan, en annan hade alldeles trassligt hår och en tredje en avbruten gåspenna i skägget. Så de såg ut, hade de varit i slagsmål?

Vi kräver, fortsatte skrivarna, att du som kung gör något åt det här! Vi vill kunna få plats med texten i skrivböckerna nu – annars strejkar vi!

Kungen blev bekymrad, hur ska jag kunna finna på råd, frågade han. Skrivarna var obönhörliga, det bryr vi oss inte om det är DU som är kung och det är DU som bestämmer, sa de och marscherade upprört iväg.

Kungen åt upp sin frukost och tog därefter en promenad i trädgården. Det var lugnt och stilla. Nere vid dammen, under den stora eken satte sig kungen på en sten. Hur skulle han kunna få skrivarna att skriva igen?

Plötsligt hörde han ett svagt prasslande under en av ekens rötter. Kungen såg till sin häpnad att en liten figur kom uppkrypande. Det var en liten, liten tomteflicka med grå klänning och röd luva. Två små flätor tittade fram under luvan. Hon verkade inte märka att kungen satt på stenen. Med bestämda tag sopade hon barr med en kvast. Nu hörde kungen vad hon sa: Å, vad mycket barr, tänk att det alltid skall blåsa in barr i min hall!

Rätt som det var fick den lilla tomteflickan syn på kungen. Hon blev inte det minsta rädd utan tittade honom rätt i ögonen och sa: God dag kungen, kan du flytta lite på dina fötter så jag kan sopa iväg barren. Kungen satt som fastvuxen, till slut kunde han få fram: Vad heter du min vän?

Jag heter Tussa, sa tomteflickan. Det är jag som bor under ekens rötter, vid dammen.

Så kom det sig att kungen och Tussa lärde känna varandra. Precis innan de skulle gå åt vart sitt håll, berättade kungen om de arga skrivarna. Tussa lade sitt lilla huvud på sned och såg fundersam ut. Jag vet kanske några som kan hjälpa dig, sa hon. Kungen sken upp, vilka då, frågade han.

Tussa berättade då om dvärgarna i skogen, de som har en smedja och kan smida vad som helst…

Nu blev det fart på kungen, han sa adjö till Tussa och skyndade sig tillbaka till slottet och berättade för skrivarna.

Skrivarna såg tveksamma ut, kunde det verkligen stämma? Vi får göra ett försök, sa de. Med mycket möda och stort besvär, baxade de ut stora A ur källarförrådet, där de gömt en del av bokstäverna. Hur ska vi få A ända till skogen, flämtade skrivarna när de ömsom bar, ömsom puttade ut A ur slottet. Vi får ta en kälke, sa kungen. Mina barn åkte kälke igår, den står nog här om hörnet.

Det blev ett lustigt tåg som avgick mot skogen. Först Tussa som vigt hoppade över de små snöhögarna, sedan kom kungen pustande och röd i ansiktet av ansträngning. Sist kom skrivarna med kälken och bokstaven A. Några skrivare fick dra och några fick skjuta på, föret var ganska tungt.

Efter en vådlig färd genom skogen, på den slingrande stigen, var de framme vi dvärgarnas smedja.

Vänta här, sa Tussa och gick in i smedjan. Efter en stund kom hon ut med några av dvärgarna. En lång stund såg de på bokstaven A. De kliade sig i sina huvuden, lade pannorna i djupa veck och mumlade med varandra. Så tittade de på kungen och såg dystra ut. Vad är det här för något? Frågade dvärgarna. En bokstav, skyndade sig skrivarna att förklara. Dvärgarna såg frågande ut, vad är en bokstav för något? Nu svimmade en skrivare av ren utmattning, de andra försökte dra upp honom ur snön samtidigt som de blängde på dvärgarna. Kungen förstod med ens att här gällde det att handla snabbt. Snälla, rara, söta, dvärgar, hjälp oss att smida om A till en liten bokstav, jag lovar er en riklig belöning!

Dvärgarna började måtta med händerna, de pratade med varandra med låga röster. Till slut stegade en liten dvärg fram till kungen och sa: Vi förstår att bokstäverna är viktiga för er, vi ska göra vårt bästa!

Skrivarna (som verkligen inte var klädda för vinterväder, de hade sina fina skrivarkostymer i siden och lågskor på sig) gjorde en sista ansträngning och puttade in stora A i smedjan. Därpå begav de sig tillbaka till slottet med kungen och Tussa.

Väl hemma, började skrivarna nysa och hosta, de hade förkylt sig allihopa och fick sitta bredvid brasan med varsin kopp kamomillte.

Nästa dag kom dvärgarna till slottet med lilla a. Det var en så fin och behändig liten bokstav. Kungen och de snuviga skrivarna blev mycket förtjusta. Nu bestämdes det att dvärgarna skulle smida om alla bokstäverna i alfabetet.

Nu ska vi gå till dvärgarnas land

Med stora A-et i min hand.

Jag hoppas de kan smida om

Vår bokstav till en mindre form.

God dag, du bästa dvärgakarl,

Din slägga flink på städet tar,

Säg kan du hjälpa mig ett tag,

Att forma A-et nätt idag?

Kom in, sitt ned och ta det lugnt,

Mitt arbete är ganska tungt.

Jag klipper här och smider där,

Ja, blir det kanske bra så här?

Ja tack, så bra att det blev litet,

Nu ska jag skriva mera flitigt,

I böckerna på skrivarborden,

Där ryms nu bättre alla orden!

Varje dag berättar jag en liten episod om hur en bokstav förvandlats. Ibland frågar jag barnen och de fyller glatt i berättandet. Vi skapar historien tillsammans, lite som levande scharader. Det blir dråpliga, dramatiska och spännande berättelser med Kungen, Tussa, skrivarna, dvärgarna, drottningen och alla prinsar och prinsessor. Huvudkaraktärerna har fått drag av de fyra temperamenten: Kungen – flegmatiker, Tussa – melankoliker, skrivarna – koleriker och drottningen – sangviniker. Efter 28 dagar (när hela alfabetet är omvandlat till små bokstäver) känner vi väl gestalterna i berättelsen.

Innan vi skriver de små bokstäverna i våra skrivböcker, vi använder kritor fortfarande, övar vi på griffeltavlorna. Självklart ritar vi också några händelser ur berättelsen. Just nu sitter omsorgsfullt gjorda bilder som föreställer dvärgarnas smedja på klassrummets ena vägg. Dvärgarna smider med hammare på städet, det håller bokstäverna över elden med tänger. /Christine

Mer om piller till barn

Svensk Dagbladet fortsätter sin artikelserie om den ökade förskrivningen av läkemedel till barn.

Läs mer här.

Den här gången känns dock vinklingen lite underlig, bland annat slås all läkemedelsanvändning mer eller mindre ihop, oavsett orsak, och kopplingen mellan klass och förskrivning känns inte entydig.

Mot slutet av artikeln intervjuas dock Marie Härlin Ohlander, verksamhetschef för psykiatriska kliniken i Visby som säger flera intressanta saker, bland annat:

Vi önskar att man satsade mycket mer på skolan. Det ställs otroligt höga krav på barn. Många skulle inte behöva läkemedel med rätt stöd. Men det är en politisk prioritering.

Det är nog så, den ökade förskrivningen är knappast läkarnas fel, de måste ju behandla varje barn utifrån dess behov av hjälp. Problemet är att vi skapat ett samhälle, och särskilt en förskola och skola, som ställer krav på vissa specifika förmågor som anses behövas. De som har andra förmågor hamnar utanför mönstret och mår ofta väldigt dåligt. Många barn behöver vänta lite med att börja skolan, nästan alla barn behöver röra sig mer och en del barn behöver specifikt stöd och mer individualiserad undervisning.

Om skolan verkligen var till för barnen skulle långt ifrån alla behöva medicineras, och ändå må bra. Låt oss hoppas att bland annat Svd.s artikelserie utlöser den debatten, det vore värdefullt.

Waldorf 2.0 - vad är Waldorf på 2000-talet?

Välkommen att vara med i samtalet!

En grupp föräldrar, lärare och vänner har sedan några månader arbetat för att under 2013 inleda en öppen utvecklingsprocess med syfte att utarbeta en gemensam plattform för waldorfpedagogiken idag och i framtiden. Vid ett första möte i november träffades närmare 40 personer från hela landet för att formulera de första idéerna. Vid mötet deltog såväl föräldrar som lärare vid skolor och förskolor, lärarutbildare, rektorer och andra vänner till pedagogiken. Arbetet visade tydligt vilka frågor som lever i skolrörelsen och som bör stå i centrum för det fortsatta utvecklingsarbetet.

Nu står det klart att en första konferens kommer att äga rum i Ytterjärna Kulturhus den 26-27 April 2013 med början på kvällen den 26:e

Vid denna konferens vill vi ställa två teman i centrum:

• Var står vi idag – en lägesbeskrivning
• Waldorfpedagogik och antroposofi - hur ser vi på förhållandet?

Initiativgruppen hälsar alla vänner till waldorfpedagogiken varmt välkomna att delta! För att möjliggöra ett brett deltagande kommer kostnaden endast vara ca 200:- exkl mat och ev. övernattning.

Närmare information kommer inom kort, liksom information hur man anmäler sig. Men boka redan idag in dessa dagar för en spännande konferens!

Ny film om Rudolf Steiner

Här är en ny och välgjord film om Rudolf Steiner:

Film Rudolf Steiner

Mycket tid framför skärm splittrar barns liv

Vi har vid ett flertal tillfällen skrivit om skärmtid för barn. Här är ett värdefullt inlägg i debatten från Hugo Lagercrantz, senior professor, Karolinska institutet; Astrid Lindgrens barnsjukhus; chefredaktör, Acta Paediatrica.


Tidigare artiklar i ämnet:


http://waldorfbloggen.blogspot.se/2012/12/forskare-kritisk-mot-lasplattor-for-sma.html

http://waldorfbloggen.blogspot.se/2012/11/debatten-om-lasplattor-i-forskolan-gar.html

http://waldorfbloggen.blogspot.se/2012/10/forskningsoversikt-visar-samband-mellan.html

http://waldorfbloggen.blogspot.se/2012/10/kartlagd-koppling-mellan-skarmtid-och.html

http://waldorfbloggen.blogspot.se/2012/10/skarmtid-max-2-tim-per-dag-for.html

http://waldorfbloggen.blogspot.se/2012/10/ingen-skarmtid-fore-tre-ars-alder-menar.html

Forskare väcker väsentliga frågor om ADHD och den svenska skolan

Följande artikel publicerades i tidskriften På väg nr 4/2012:

Under den senaste tiden har en rad intressanta rön och debattinlägg ifrågasatt diagnosen ADHD och utvecklingen mot allt mer medicinering. För allt fler forskare och debattörer har det blivit tydligt att tendensen att diagnosticera och i praktiken jämställa ADHD-karaktären med en sjukdom å ena sidan verkligen har blivit till stor hjälp för många enskilda personer, men att den också blivit ett instrument för att ytterligare strömlinjeforma det svenska skolväsendet. Problematiken ställer grundläggande frågor om hur vi vill ha vår skola men även vilken människosyn vi låter vara präglande för samhället.

Är ADHD även ett mognadsproblem?

I maj 2012 publicerade Dagens Nyheter nya fakta om diagnosticering och förskrivning av ADHD-läkemedel som man låtit Socialstyrelsen ta fram särskilt för tidningen¹. Den uppseendeväckande statistiken visade att barn födda senare på året har en betydligt högre risk att få en ADHD-diagnos än barn födda tidigt på året. För pojkar är risken 34 % högre, för flickor är skillnaden betydligt lägre. Samma mönster syns i läkemedelsregistret: 35 procent fler pojkar som är födda årets sista månad får läkemedel mot ADHD jämfört med snittet för första halvåret.

Artikeln väckte med rätta frågor om ADHD-diagnosen i själva verket inte har en kraftig komponent av omognad och att pojkar som visar tecken på koncentrationssvårigheter, överaktivitet och låg impulskontroll diagnosticeras för att de inte passar in i den rådande normen för beteende i klassrummet. I artikeln redovisas också hur antalet personer som någon gång fått läkemedel mot ADHD ökat från knappt 13.000 år 2006 till över 50.000 år 2011.

I Lärarnas Tidning i mitten av maj intervjuades Anna Lundh, överläkare inom barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholms läns landsting² Hon hade reagerat på uppgifter i Lärarnas Tidning att var fjärde grundskollärare uppger att det krävs en diagnos på exempelvis ADHD för att de ska få extraresurser till elever med behov av särskilt stöd:

"Min uppfattning är att samhället, och då inte bara skolan, ställer allt högre krav på både barn och vuxna. Det gäller framför allt krav på det vi kallar exekutiva funktioner, det vill säga färdigheter att kunna planera och organisera sin tillvaro. En tioåring kan få till uppgift att göra ett eget arbete på sex veckor, själv välja ämnet och på egen hand söka efter och värdera kunskap. Helst ska det också drivas utifrån den egna lusten och motivationen. Problemet är att en tioårings hjärna inte är tillräckligt utvecklad för att klara av detta. Har man det dessutom lite sämre ställt med exekutiva funktioner blir det än svårare.

Hur ska man göra i stället?

- Vi behöver en skola med mer struktur i undervisningen och där man har kunskap om barns kognitiva utveckling, för att bättre matcha inlärningsmetoder med barnens mognadsnivå. Min uppfattning är att det ofta finns för lite av det i dag. Läraren måste vara tydlig med vad som ska göras och varför, eftersom många barn inte har förmågan och motivationen att komma på det själva."

Den problematiken tas också upp i en artikel där flera forskare på Karolinska Institutet intervjuas. Artikeln publicerades i tidskriften Medicinsk Vetenskap nr 1 2011 men återfinns också på institutets webbplats^3. I artikeln tydliggörs bland annat att gränsen mellan personlighet och neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är flytande:

- Det finns ingen klar gräns mellan ADHD och normal utveckling, och i vår forskning försöker vi identifiera barn i riskzonen snarare än att nödvändigtvis ställa en formell diagnos. Det viktiga är att hitta sätt att hjälpa det individuella barnet i vardagen, säger Lisa Thorell (docent i psykologi som forskar på barn i förskoleåldern med ADHD).

Kreativitet, oräddhet och handlingskraft är positiva egenskaper som också förknippas med ADHD. Lisa Thorell är inriktad på att hitta styrkor att bygga vidare på i stället för att bara fokusera på svagheter.

Forskningen har visat att det ligger biologiska faktorer bakom ADHD problematiken, det är alltså något man föds med, en del av personligheten:

- Den höga ärftligheten och neurobiologiska grunden gör att det inte finns några bra sätt att förebygga ADHD, funktionsnedsättningen kan betraktas som medfödd och finns troligen kvar hela livet.

Vissa menar att ADHD inte är en diagnos som betecknar något sjukligt. Många har ibland svårt att koncentrera sig och agerar ibland utan att tänka efter. Så vad är då skillnaden mellan det som betraktas som normal variation och en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Det handlar om gradskillnader, menar Henrik Larsson. Hans forskningsresultat ger stöd för synsättet att det inte finns någon "verklig" gräns mellan personer med diagnoser och dem som anses vara normala.

Koncentrationsproblematik och hyperaktivitet kan leda till problem oavsett om de är tillräckligt stora för att ligga till grund för en ADHD-diagnos. Diagnosen är ett sätt att fånga upp dem har störst problem, säger han. Sven Bölte är inne på samma linje och menar att fokus i forskningen rör sig bort från diagnoser och "antingen-eller-tänkande" till att mer studera betydelsen av gradvisa nedsättningar i olika kognitiva funktioner. Det hindrar dock inte att diagnosen ADHD har en viktig funktion.

Att antalet ADHD diagnoser ökar är väl känt. Avslutningen från forskarna är ett litet upprop:

Enligt Susanne Bejerot kan man tala om en explosion, med mycket högt tryck på de vuxenmottagningar som finns. En förklaring är att flera fall upptäcks eftersom medvetenheten kring funktionsnedsättningen har ökat i psykiatrin och samhället i stort, särskilt när det gäller ADHD hos vuxna.

- Jag tror också att samhället har blivit mindre tillåtande för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det gör att problem som annars inte skulle märkas blir större, säger hon.

Susanne Bejerot anser att mer forskning behövs kring orsaker, och vilka behandlingsinsatser som fungerar bäst. Men faktum kvarstår, menar hon, att ADHD inte kan botas.

ADHD är något man är, inte något man har. Den enda vägen framåt är att skapa ett samhälle där personer med funktionsnedsättningar får ta plats. Kanske måste varje arbetsplats ha en eller ett par tjänster som är utformade för personer med funktionsnedsättningar. Omgivningen måste ta ett mycket större ansvar, säger hon.

Den schweiziska barnläkaren Remo H. Largo har i sin forskning⁶ kunnat visa att i en normal klass om 26 elever är skillnaden i utveckling upp till 3 år vid skolstarten och upp till 6 år vid 13-års ålder. Dessutom ligger pojkarna generellt ca 18 månader efter flickorna i samma ålder.

Medicin eller pedagogik?

En forskare som gjort sig många tankar om funktionsnedsättningar är professor Per-Anders Rydelius vid Karolinska Institutet och Astrid Lindgrens barnsjukhus.

I en intervju i Pedagogiska magasinet⁴ gör han upp med många föreställningar som varit dominerande de senaste åren:

Han är en profet för den kunskap om barn som han anser har tappats bort på vägen. Det handlar om mognad, utveckling, förändring. Om att barn i stället för att sjukdomsförklaras med bokstavs-diagnoser bör ses som pedagogiska utmaningar.

Mognad är en förändring som även gäller kognitionen. Det var tidigare allmänt erkänt och accepterat men blev, enligt Per-Anders Rydelius, omodernt ungefär när 1969 års läroplan (Lgr 69) kom.

– Då blev det i stället modernt att tänka att alla barn vid en viss ålder kunde klara samma krav, medan det mycket tydligt ändå var utsagt att inlärningsålder och levnadsålder inte går hand i hand.

Det visade både svensk och internationell forskning. Enligt de tester som gjordes kan spridningen i inlärningsålder bland tolvåringar variera från ungefär åtta och ett halvt år till arton och ett halvt års ålder.

Det här är i dag helt bortglömt, respekten för individuella mognadsskillnader har försvunnit, säger han konstaterande.

Rydelius är också kritisk till att den medicinska världen fått en så stor dominans över bedömningen av barns behov i skolan, han anser att skolmognadstest borde återinföras för att barn ska bli bemötta på rätt nivå. Men det handlar inte bara om det:

Om vi går tillbaka till hur man jobbade med uppmärksamhetsstörda barn i den gamla svenska skolan så hade man förstått att uppmärksamhetsproblemet är ett pedagogiskt problem mer än ett medicinskt. Tänkandet om att man måste stödja barn med långsam inlärningsförmåga som inte hänger med, det försvann väldigt fort under 1970-talet.

Nya spännande studier visar hur bemötandet antingen hjälper barn i utvecklingen eller försvårar för dem. Miljön kan inverka positivt eller negativt på den växande hjärnan och viktigast är att förstå den stora normalspridningen i barns utveckling, menar han.

I en stor undervisningsgrupp kan inte en ensam lärare möta alla barns skilda behovsnivåer. Hur hjärnan utvecklas och skolan organiseras hänger ihop. Så man måste ödmjukt ta till sig att den pedagogiska miljön, den sociala miljön och förståelse för barns utveckling tillsammans avgör hur det går för barnet.

Rydelius menar att inkludering (vilket innebär att barn med funktionsnedsättningar tar del av den vanliga undervisningen) måste göras annorlunda än idag men att den i princip är riktig. Den forskning som fokuserar på hjärnan behöver inte stå i motsatsförhållande till ett holistiskt perspektiv:

– Just nu är hjärnforskning och kognitiv forskning mode.  Dagens hjärnforskning liksom dagens genforskning har haft en enorm genomslagskraft. Det sista när det gäller genforskning är att man har börjat förstå att generna samverkar med miljön. På samma sätt kommer man så småningom att komma fram till hjärnans behov av interaktion med sin miljö för att det ska ske en utveckling.

Han tror att den holistiska synen på barn successivt är på väg tillbaka. Att det finns en ökande förståelse för behovet av en miljö som både tillgodoser de psykosociala känslomässiga och de kognitiva behoven.

Under 1960-talets psykodynamiska, psykoterapeutiska fas blev det fult att testa barn, att diagnostisera. Det blev ett tomrum för mer biologisk forskning, men nu när det tomrummet fyllts ut kommer vi att återgå till ett holistiskt synsätt – just genom att den moderna molekylärgenetiska forskningen har visat på miljöns betydelse, avslutar han.

Ett mer holistiskt synsätt innebär dock att pedagogisk erfarenhet måste få en större tyngd än vad den har idag. Något har gått snett när främst medicinska diagnoser används för att rättfärdiga pedagogiska åtgärder som lärarna sedan länge bedömt som nödvändiga men inte kunnat få igenom eftersom det "krävs en diagnos". Tyvärr säger det också en hel del om hur vi värderar lärarnas yrkeskunskap och erfarenhet.

I en ny doktorsavhandling vid Institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs Universitet frågar sig Bo-Lennart Ekström⁵ vad syftet är när ett pedagogiskt problem omformuleras till att vara ett medicinskt. Är det så att transformeringen av ett pedagogiskt problem till en neuropsykiatrisk diagnos får en annan innebörd, trots att de huvudsakliga åtgärderna i båda fallen sannolikt landar i samma typ av anpassade pedagogiska stödaktiviteter? Han konstaterar att delar av den pedagogiska teorin och praktiken underordnas den neuropsykiatriska diskursens kunskapsteori för att generera vetenskaplig prestige och jurisdiktion, samt inte minst: en neuropsykiatrisk diagnos framstår som ett mindre kostnadskrävande alternativ.

Kan det verkligen vara så att ekonomiska orsaker ligger bakom den ökade medicineringen och att det är billigare att anpassa eleverna efter den skola som finns än tvärt om? För hur mycket skulle det inte kosta att öka lärartätheten, anställa fler specialpedagoger, utforma undervisningen på ett mer varierat sätt etc. Naturligtvis bör det samtidigt framhållas att många elever blivit hjälpta av medicinering. Ur ett läkarperspektiv är det en självklarhet att i möjligaste mån hjälpa barnet till ett bättre liv.

Uppenbart finns det även från ledande forskare många frågetecken kring diagnoshysterin och dess konsekvenser. När börjar vi på allvar ställa oss frågan hur skolan och förskolan skall vara utformad för att tillgodose alla personlighetstyper och förmågor?

Om 10% av befolkningen behöver en diagnos för att accepteras som de är, finns det kanske skäl att ställa diagnos på det samhälle vi lever i, snarare än på människorna? Därtill kommer t.ex. dyslektiker som också anses "onormala" i ett samhälle där vissa färdigheter premieras före andra. Utan dyslektiker skulle troligen mycket entreprenörskraft saknas i samhället och utan ADHD-personligheter mycket handlingskraft.

Vad är alternativet?

En mer flexibel skolstart baserad på ett samråd mellan föräldrar, pedagoger och i vissa fall en kunnig skolläkare vore en bra början. En skoldag med betydligt mer integrerad rörelse, särskilt de första skolåren, och en generell bättre förståelse av vad barnen mår bäst av i olika åldrar och hur stor variationen faktiskt är skulle även förbättra förutsättningarna för ett väl fungerande skolarbete för alla barn.

Därutöver behövs ett generellt ökat medvetande om vad vanor i hemmet betyder (skärmtid, sötsaker, sömn etc.) och vilken inverkan livet i hemmet har för arbetet i skolan.

Med ett annat tänkande kunde nog många "bokstavsbarn" leva gott som det är och slippa medicinering och särbehandling, och de skulle ändå känna sig förstådda och hjälpta. Är det barnen som skall anpassas till skolan eller skolan som ska utformas efter barnens behov?

Och vill vi verkligen ha ett samhälle som definierar en förhållandevis smal norm för det normala och i princip betraktar alla andra som problemfall som måste diagnosticeras, medicineras och särbehandlas?

Uppenbarligen är vi inne på grundläggande frågor om människosyn och respekt för varje individs olikhet och unika personlighet. Erfarenheterna inom waldorfpedagogiken är en rik källa att ösa ur och kan på ett väsentligt sätt bidra till ytterligare forskning och samhällsdebatt.

Litteraturhänvisningar:

1.     http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/ADHD-kan-vara-omognad-hos-manga-pojkar

2.     http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2012/05/16/lakare-varnar-overtro-pa-diagnoser)

3.     http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=38724&a=118407&l=sv

4.     http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2010/05/07/larande-handlar-ocksa-mognad

5.     Ekström, Bo-Lennart. Kontroversen om DAMP - En kontroversstudie av vetenskapligt gränsarbete och översättning mellan olika kunskapsparadigm, Göteborgs universitet 2012

6.     Redovisat i Journal from the Pedagogical Section at the Goetheanum, Special Edition 2012.

Örjan Liebendörfer är f.d waldorflärare och medarbetare vid Waldorfskolefederationen, numera fristående skribent och konsult. Utkommer tillsammans med Christine Liebendörfer med en bok om waldorfpedagogik på förlaget Studentlitteratur. Tillsammans driver de även waldorfbloggen: http://waldorfbloggen.blogspot.se