Resell är en mycket erfaren Waldorflärare som arbetat inom många funktioner i flera olika skolor. Dessutom har han uppenbarligen en akademisk förmåga som gör att argumentationen är svår att ifrågasätta, i varje fall på saklig grund. Lägg därtill en förträfflig bas av antroposofisk människokunskap så förstår ni att det är ett bra utgångsläge för en trovärdig och mycket omfattande analys.
Låt mig från början säga att uppsatsen enligt min uppfattning är väldigt spännande och utmanande, jag tror den kan vara revolutionerande för waldorfrörelsen i Norden, i varje fall om verkligen får den roll den förtjänar. Den skildrar förvisso situationen i Norge, men den har aldrig varit långt ifrån den svenska. Visserligen har mycket hänt i Sverige de senaste åren, inte minst sedan kravet på rektor infördes, men det finns nog fortfarande en hel del gamla vanföreställningar kvar. Jag hoppas att Resells analys kan bli början på något nytt som kan hjälpa Waldorfskolorna att växa in i 2000-talet på allvar och lämna en del av historien bakom sig.
Avstamp sker i den första Waldorfskolan i Stuttgart och han skildrar utförligt hur ledning och organisation kom till de första åren när Rudolf Steiner, skolans grundare, inspiratör och oomtvistade ledare var kvar i livet. Tesen är att redan då uppstod oklarheter och redundanser i organisationen som Waldorfskolorna aldrig har klarat av att frigöra sig ifrån, det fanns nämligen långt ifrån en färdig och genomtänkt struktur. Delvis berodde detta på att skolan helt enkelt skapades i ett visst politiskt och socialt sammanhang (i vakuumet efter första världskriget) men också på den grundläggande problematiken i skolans organisation. Steiner var skolans entydiga ledare men var väldigt lite närvarande på plats i Stuttgart och kollegiet uppmanades till ”självförvaltning”, trots att det alltså fanns en ledare. Diverse uttalanden av Steiner, mer eller mindre motsägelsefulla, har under närmare ett sekel tagits som ”recept” för förvaltningen av skolan, trots att det uppenbart alltid funnits en stort avstånd mellan skön retorik av ”medbestämmande”, ”konsenus” och ”lärarrepublik” och den realitet som lärare, föräldrar och elever upplevt och som lett till oändligt många utbrända lärare, konflikter och bristande ekonomi. Uppsatsen är inget annat än en uppgörelse, om än inte ett komplett ifrågasättande, av självförvaltningsidén, en av Waldorfrörelsens heliga kor.
Resell visar också vilken svag förankring dåtidens organisation av skolan hade i organisationsteorin, och sedan har det bara blivit värre. I takt med att ny teoribildning har kommit till (främst den om lärande organisationer) borde även Waldorfskolorna ha kunnat ta till sig nya impulser och utvecklas vidare. Istället har man främst ägnat sig åt navelskådande och i oändliga vändor och cirkelresonemang försökt att gång på gång förstå hur det var tänkt den där gången för nära 100 år sedan. Som om man inte ännu räcker till för att förstå det geniala i planen från Rudolf Steiner (vilket överhuvudtaget är ett av den antroposofiska rörelsens trauman, känslan av att inte räcka till, att inte förstå). Det tunga arvet att vara pedagogiskt nyskapande varje dag, förstå grunderna i människokunskapen och dessutom agera inom ramen för en omöjlig organisationsstruktur har lett till att skolrörelsens inte kunnat utvecklas på det som den förtjänar.
Med all tydlighet visar Resell att den traditionella självförvaltningsprincip som än idag präglar de norska Waldorfskolorna inte i tillräcklig hög grad bidrar till att lösa de administrativa, ekonomiska och juridiska utmaningar som skolorna står inför idag och att skolrörelsen därför tappar i attraktivitet och konkurrenskraft, trots den absolut unika förståelsen av barnets utveckling, den geniala metodiken och kursplanen. Waldorfskolan har bundit ris åt egen rygg genom att envist hålla fast vid en organisationsstruktur som aldrig fungerat. I en intervju med en ekonom som arbetar på en Waldorfskola, men som har mångårig erfarenhet från näringslivet, ställs den närmast kätterska frågan om inte (den norska) skolrörelsen borde bilda koncern, med centrala administrativa resurser och ”dotterbolag” (de enskilda skolorna) som kan stötta varandra vid svårigheter. Därigenom skulle den samlade ekonomin kunna förbättras väsentligt, stora skolor skulle bära små ”start ups” och massor av dubbelarbete skulle undvikas. Gemensamma inköp och administrativa resurser skulle avlasta vardagen för alla skolor så att de kunde fokusera på det väsentliga, det pedagogiska arbetet, undervisningen och arbetet med barnen. När man läser detta rister det till på den waldorfska Richterskalan.
Han menar också att ett grundläggande samhällsfenomen ligger till grund för den nödvändiga specialiseringen i olika yrkeskategorier utöver läraryrket, tex ekonomer, jurister och personalvetare. Världen har helt enkelt blivit så vansinnigt mycker mer komplicerad och krävande på 100 år. Inte minst har elever och föräldrars rättigheter och krav på likabehandling stärkts, men också kravet på kunskapredovisning, ekonomisk redovisning (som också följer av bidrag från stat och kommuner) och professionell personalvård. Den gamla idén där lärararna roterar på olika uppdrag faller på sin orimlighet, de kan helt enkelt inte vara kompetenta på alla områden. Om de vidareutbildar sig i en viss riktning tillåts de endast en kortare tid utöva denna funktion och utbildningen har därför varit förgäves. Resell pekar på risken att amatörismen slår tillbaka på skolan som organisation.
Läsning rekommenderas varmt för alla som engagerar sig för Waldorfpedagogiken, och bidra gärna här på bloggen med egna reflektioner eller ifrågasättanden!
Uppsatsen finns att ladda ner här, och jag lovar, det är inte så svårt att läsa norska som man kanske tror!/Örjan
http://www.rshoyskolen.no/master-thesis/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar