I helgen som var samlades närmare 150 personer i Ytterjärna Kulturhus för att tillsammans arbete med waldorfpedagogikens utvecklings- och framtidsfrågor. Om du vill veta mer om konferensen läs här.
Det det mest unika med konferensen var sammansättningen: lärare från skolor och förskolor, rektorer, föräldrar och andra vänner i en underbar blandning. Det fanns garanterat ingen som kände alla andra vid konferensens början.
Jag har här inte för avsikt att gå in på de olika talen och arbetsgrupperna, för detta kommer finns snart en omfattande dokumentation. Här kommer istället några personliga reflektioner:
- Det behövs fler frågor än svar, sa någon i panelen. Ja, det tror jag är viktigt. Sökandet, processen, dialogen är ofta mer värt än föreläsandet. Det finns många som kan oerhört mycket och som har mycket att säga. Genom att låta alla komma till tals uppstår en ny dynamik som kanske inte är fullt kontrollerbar men kraftfull och full av energi. Ju mer det surrar, desto bättre!
- Just energi och vilja var konferensens signum. Viljan att bidra, viljan att utveckla nya idéer och ifrågasätta, men också viljan att vara med och arbeta för en bättre skola, en bättre värld. Hur ska denna underbara vilja få växa, ta form och leda till kreativa processer?
- Vi var många som kom, men det var också många som saknades, inte minst lärare. Hur kan vi entusiasmera fler, hur kan vi dra med och engagera hela skolrörelsen? Och hur kan vi säkerställa att konferensens frågor landar i kollegier och föräldramöten? Vilka mötesformer behöver vi för att ytterligare stärka dynamiken och driva förändringsprocessen framåt?
- Det var många som uttryckte känslan: Vi kan vara stolta för det vi har, vi kan stå upp för det vi tror på. Men hur gör vi det i praktiken? Språket har betydelse. Hur kommunicerar vi det vi står för? I vilka medier och med vilka ord?
- Hur kan vi som skolrörelse samarbeta bättre runt övergångarna från förskola till skola, från grundskolestadiet till gymnasiet? Den vertikala kursplanen, från förskola till vuxen ålder är en av waldorfs verkliga hörnpelare som är under tryck utifrån. Kan vi bli bättre på att visa varför vi tänker så?
- Varför, varför, varför. En underbar fråga som kom upp många gånger. Det räcker inte att "veta hur det är", vi måste kunna svara på "varför". Vi måste forska själva och ta del av annan forskning, även om den skulle visa att vi har fel.
Varmt tack till alla som var med, och till er andra: Välkommen nästa gång! Det är inte för sent att hänga på!
Har du synpunkter, frågor eller idéer? Använd gärna kommentarsfältet!
/Örjan
Ja Örjan. Frågorna är viktigast!
SvaraRaderaJag hoppas att vi kan få igång ett samarbete så att alla fantastiska waldorfpedagoger kan känna att vi föräldrar stöttar och stärker waldorfskolan. Vi är naturliga länkar ut i resten av samhället. Och vi tror på det här!
/Helena
Håller med till fullo här. Vill bara lägga till att kommunikation även rör waldorfrörelsen internt - mellan föräldrar och kollegier, mellan en skolas olika delar, mellan skolor samt även internationellt. Det kan tänkas att det krävs nytänkande även på denna punkt, eftersom en del av dessa kommunikationsproblem kan bero på att vi felaktigt förutsätter att vi förstår varandra eftersom vi är 'waldorfare' allihop. Är t ex skillnaden mellan 'engagerade' föräldrar och 'tjatiga' föräldrar en sådan kommunikationsfråga? Kort sagt, för att citera Tage Danielsson: "Vad ska vi tala på för språk?
SvaraRaderaEtt sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt."
Dag Retsö (inte särskilt anonym alltså; begrep bara inte kommentatorsalternativen...)