Bra att frågan om idéburna verksamheters förutsättningar kommer på agendan

På Brännpunkt idag aktualiseras frågan om idéburna skolor genom ett inlägg:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/skolan-bor-inte-ses-som-en-marknad_7273715.svd

Vi är ju också inne på den linjen, även om vi mer fokuserat på hur resurserna skall fördelas:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/06/09/id-burna-skolor-beh-ver-b-ttre-f-ruts-ttningar#comment-366423

Tanken att endast tillåta aktiebolag med begränsat vinstuttag att driva skola är väl värd att tänka över men tills vidare skulle vissa korrigeringar av nuvarande skollag vara tillräckligt. Det behövs också stöd till att utbilda lärare som bärs av en särskild vision, t.es på Waldorflärarhögskolan.


Det är välkommet att fler aktörer tar upp frågan om idéburna verksamheters villkor inom välfärden. Det finns inte bara två sektorer, allmäna och privata, utan i realiteten en tredje som är mindre profilerad och bekannt.  Om vi gemensamt lyfter fram den enormt stora samhällsnyttan av denna sektor kommer det till slut även påverka lagstiftningen.

Idag på Newsmill - idéburna skolor behöver bättre villkor

http://www.newsmill.se/artikel/2012/06/09/id-burna-skolor-beh-ver-b-ttre-f-ruts-ttningar

Kommentera gärna i kommentarsspalten på Newsmill!

Forum för pedagogisk utveckling - vill du vara med?

Skoldebatten idag präglas av fokus på resultatredovisning, styrinstrument och driftsformer. Men vad händer i klassrummet? Och hur bör skolans innehåll utvecklas? Vilka visioner har vi för det svenska skolväsendet?

Med dessa frågor vill vi samla lärare, elever, forskare, politiker och andra intresserade till ett forum under sommaren 2013. I centrum står den svenska grund- och gymnasieskolan och skolans och främst dess innehåll och pedagogik.

Idén är att ge utrymme för fritt tankeutbyte, workshops, kortare föredrag och diskussioner runt den aktuella forskningen och gjorda erfarenheter in i den ljusa sommarkvällen.

Under ett antal intensiva, skälvande, timmar eller dagar träffas vi på en väl utvald plats i sommargrönskan, därefter skiljs vi åt, bara idéerna, diskussionen och relationerna mellan människor lever vidare. Värmen av det mänskliga mötet, det goda samtalet, stannar kvar tills nästa gång vi möts. Kanske under Almedalsveckan?

Vi som tagit initiativet är knutna till waldorfpedagogiken men innehållet är på intet sätt begränsat, vi välkomnar deltagare med helt olika erfarenheter och impulser, det är just mångfalden som befruktar och inspirerar!

Vad vill vi åstadkomma?

Vi menar att det behövs ett nytt avstamp för innehållet i skolan, det behövs en ny pedagogisk vision för skolväsendet som alla aktiva i skolan kan förhålla sig till och inspireras av. Genom forskningen har vi lärt oss mycket om lärandets villkor, om hur människan utvecklas och vad som verkligen leder framåt. Pedagoger från alla riktningar har samlat erfarenheter som idag inte tas tillvara, forskare får inte gensvar och många föräldrar ser dystert på den svenska skolans möjligheter att ge deras barn det de behöver.

Politikerna behöver uppenbarligen hjälp för att skapa förutsättningar för nästa generations skolväsende, låt oss bidra till deras inspiration!

Var vi landar vet vi inte, men vi vill sätta ytterligare fart på diskussionen. 2014 är det val i Sverige, kan vi sätt frågan om skolans innehåll högst på agendan tills dess är det ett stort steg framåt!

Vill du vara med och tänka vidare? Vi tänker oss till att börja med ett nätverk med personer som skulle vilja vara med och arrangera och skapa intresse för evenemanget. Vi behöver vinna förtroendet från ledande forskare och politiker, vi behöver organisationer som vill stötta projektet och vi behöver det varma engagemanget från många människor.

Skicka ett mejl till orjan_19_61@hotmail.com om du är intresserad så sätter vi upp dig på vår mejllista!

Hur uppstår en kreativ miljö?

Fick tips om en intressant artikel av Nils-Eric Sahlin, Lunds Universitet, om "Kreativitetens filosofi", dvs vad är det som behövs respektive hindrar kreativitet att uppstå bland människor?
Artikeln är förvisso skriven med fokus på forskningsmiljöer men jag tycker slutsatserna är lika relevanta för andra situationer, på vilken arbetsplats som helst och alltså även i skolan.
Hela artikeln (på engelska) återfinns här: http://www.nilsericsahlin.se/kreativitet/index.html men här är min sammanfattning:

Creative Environments: a simple recipe

·       generosity

·       a sense of community

·       qualifications

·       cultural diversity

·       trust and tolerance

·       equality

·       curiosity

·       freedom of spirit

·       small scale

Why are there so few creative environments? What I have said can be read as a kind of recipe for the generation of a creative environment. The ingredients are as simple as they are self-explanatory. Yet despite the artlessness of the recipe, there are very few genuinely creative environments.

Why is this? The answer is not very pleasant: We are driven by pride, greed, gluttony, envy, lust, anger, all shot through with an arrow of sloth. We have all met them – the peccata mortalia hooligans. They act among us, but still worse, they act for and within us.

Bra, eller hur? /Örjan

Dags att se framåt!

Mycket bra och viktigt debattinlägg på bloggen Skolöverstyrelsen om tendensen till nostalgi och resultatadministration inom skolpolitiken. Var är visionerna frågar sig forskaren Christian Lundahl med all rätt:
http://www.skoloverstyrelsen.se
Så, låt oss tillsammans utveckla Framtidsskolan! Baserad på forskning och erfarenhet, barnens behov och möjligheter och läraren som viktigaste resurs. Framtiden kommer att hjälpa oss och inspirera:
http://www.orjanliebendorfer.blogspot.ch/p/theory-u.html
Välkommen med på tåget, snart bär det av!

Hotet mot waldorfskolan

Under de senaste dagarna har även större media uppmärksammat situationen för waldorflärarutbildningen som hotas av nedläggning om inte skolorna ställer upp och finasierar utbildningen från hösten 2013. Utbildningsdepartementet har hittills gett kalla handen och överlåter åt skolrörelsen att lösa problemet. Om detta har vi tidigare rapporterat här på bloggen. För den intresserade finns också mycket att läsa på Waldorflärarhögskolans hemsida (www.wlh.se).

En mer övegripande fråga som aktualiserats i debatten är om det finns ett verkligt existensiellt hot mot waldorfpedagogiken i Sverige och vad detta hot i så fall består av. Här följer i 10 punkter en betraktelse runt denna fråga:

1. Waldorfpedagogiken är mer aktuell än någonsin

Allt fler forskningsrapporter visar att waldorfpedagogiken är på rätt spår. Allt för tidig inlärning är kontraproduktiv, för lite rörelse i skolan leder till motoriska svårigheter, bägge hjärnhalvorna måste aktiveras etc, etc. Listan kan göras lång. Det finns all anledning för waldorfskolerörelsen att stå på sig och fortsätta att forska och belägga det som ”vi alla vet” med objektiva fakta. Problemet ligger inte i själva pedagogiken eller människosynen. Överhuvudtaget är pedagogiska frågor åter på mångas läppar, inte bara skolans form utan även innehåll debatteras överallt. Är katederundervisning bra eller dåligt? Hur skall det tidiga lärandet se ut? Vilken roll spelar läraren? Hur ser vi på kunskap i informationssamhället?

2. Det finns inget generellt hot utifrån

Det är lätt att tro att världen ”utanför” vill oss illa, vill stoppa waldorfpedagogiken och förhindra dess vidare utbredning. Det är dock ganska långt från sanningen. I själva verket har samhällets ekonomiska stöd aldrig varit större och många värderingar i samhället går oss till mötes. Det svenska skolsystemet ger bättre förutsättningar än de flesta länder för en fri pedagogik, friskolesystemet är politiskt förankrat och inte akut hotat och waldorfskolorna lider inte mer än andra skolor av den dåliga ekonomin, läraryrkets nedvärdering och den allmäna bristande förståelsen för skolans betydelse. De krafter som ägnar sig åt att direkt motarbeta waldorfpedagogiken är svaga och marginella, om än i några fall strategiskt placerade.

3. Politisk marginalisering är kontraproduktiv

Allt sedan (de verkligt tuffa åren..) på 60-talet har lärare, föräldrar och vänner till skolorna kämpat på olika arenor för att få ökat ekonomiskt stöd och frihetsutrymme. Styrkan har alltid legat i det varma engagemanget för pedagogiken barnens bästa. Från utställningar i Marmorhallarna och på Liljevalchs till Facebookgrupper har en vision om waldorfpedagogik för alla drivit många människors engagemang. Redan tidigt förstod skolrörelsen att politiker från alla läger måste bli varma för pedagogikens möjligheter och genom åren har företrädare för alla partier blivt ”medkämpar”. Jag minns t.ex framlidne snickarsonen och socialdemokraten Sten Anderssons tindrande ögon när han besökte Kristofferskolans hantverkshus eller moderaten och nuvarande justitieministern Beatrice Asks stöd i rollen som skolborgarråd och skolminister. Regeringar tenderar att bytas ut, majoriteter i riksdagen att ändras. I längden är det nödvändigt att finna ett brett stöd och en polarisering gentemot enstaka politiker, i nuläget Jan Björklund, leder endast till marginalisering. Målet måste vara att få med utbildningsministern på tåget, att vinna alliansregeringen liksom oppositionen för den egna saken. För detta krävs starkt engagemang, men också en viss professionalitet och kompetens. Den nuvarande ”waldorfalliansen” i riksdagen är svag. Det är helt avgörande att få ledamöterna att besöka skolor i sin valkrets, att bjuda in dem till undervisning och evenemang och ge dem egna starka upplevelser att ta med sig hem. Waldorfpedagogiken landar i människors hjärta genom egna upplevelser och varma möten med lärare och elever, inte genom skriftliga dokument. Den politiker som själv varit med om en morgonperiod i waldorfskolan berörs på djupet.

4. Kunskapsskola eller kommunal dumpningplats?

Många waldorskolor har ett mindre format, har fina lokaler och en trevlig, omhändertagande miljö. I kommunerna ses skolorna ofta som perfekta platser att placera barn som behöver denna skyddade miljö och ett starkare omhändertagande. Många skolor har upplevt kommunala delegationer som öser beröm över skolan men som i praktiken inte är beredda att stötta med specifika resurser över en längre tid. Om inte klasserna är fulla kan inte skolan säga nej och måste många gånger anställa elevassistenter eller fler lärare för att klara av att möta barnens behov. Waldorfskolan tenderar att bli dumpningplats för problem som kommunen vill bli av med. Därutöver sätts en ond cirkel igång. Denna har nyligen beskrivits i en artikel i norska Steinerskolan (http://www.steinerskole.no/?p=1969) av Kjell Helge Johansen.

Läs mer om detta i ett tidigare bloginlägg: http://www.waldorfbloggen.blogspot.de/2012/05/lat-resurserna-folja-barnet.html

Erfarenheten visar att om skolan i allt för hög grad tar emot barn med omfattande stödbehov utan att ha tillräckliga resurser drabbas den vanliga undervisningen. Det blir stökigt i klassen, läraren går på knäna och till slut söker sig föräldrar till barn med mer normala behov till andra skolor. Andelen barn med särskilda behov ökar ytterligare. Waldorfskolan kommer in i en negativ spiral där man mer och mer orienterar sig mot elever med stora hjälpbehov. I slutändan är Waldorfskolan inte den kunskapsskola den borde vara och den är inte en skola för alla.Problemet ligger naturligtvis främst i det politiska systemets ovilja att verkligen se varje barns behov och omsätta denna insikt i ekonomiska resurser som följer barnet. Men det har också med waldorfpedagogernas självbild att göra, Johansen kaller det waldorfpedagogernas ”Jonasimage”. Vad bör göras? Se nästa punkt!

5. Profilera waldorfskolan som idéburen skola!

För några dagar sedan lanserade Miljöpartiets skolpolitiske talesman Jabar Amin ett förslag om att förbättra situationen för idéburna skolor (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ett-starkare-stod-till-ideella-skolor-behovs_7229145.svd). Ett likande inlägg kom från Kristdemokraternas partisekreterare Acko Ankarberg Johansson (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/de-ideburna-foretagen-behover-fa-utvecklas_7255499.svd).

Dessa två inlägg berör grundläggande problem i den nuvarande friskolelagstiftningen och driften av välfärden. Ideellt burna skolor/företag betraktas på samma sätt som vinstdrivande företag men har i praktiken ett annat utgångsläge, bland annat vad det gäller tillgången på kapital för tex byggnader. Skol- och välfärdsdebatten har ju också starkt präglats av vinstdebatten de senaste åren och det är ju en debatt som inte på något sätt tjänar waldorfskolornas intressen. Istället är det nödvändigt att åter sätta pedagogiken på agendan, att visa på skillnaden melln ideburna och vinstdrivna skolor. Faktum är att waldorfskolorna i grunden haft stor glädje av friskolesystemet men att det även blivit en kloss om foten. Efter en tid av liberaliseringseufori sker nu långsamt en tillnyktring i samhällsdebatten och återigen talas det om verksamhetens innehåll och etiska kompass. All framtidsforskning visar att människor blir allt mer noga med att välja hur de konsumerar, vad de stödjer och vad de uppfattar som etiskt. Att pumpa välfärdspengar till skatteparadis anses inte acceptabelt.

Genom att såväl lokalt som nationellt positionera waldorfskolan där den hör hemma, bland de ideellt drivna skolorna med alternativ pedagogik, och driva detta mot lagstiftning bör det vara möjligt att få bättre förutsättningar, såväl vad det gäller stöd till barn med särskilda behov som t.ex kapitalförsörjning. Jag tror det finns goda chanser att få brett politiskt stöd för den linjen vilket de båda debattinläggen ovan visar.

Alternativ pedagogik kanske låter lite väl mycket sjuttiotal, hur vore det med framtidspedagogik?

En idé, som förvisso kräver lite entreprenörskraft, vore också att visa lite mer socialt engagemang. Finns det ingen som vill starta waldorfskola för ensamkommande flyktingbarn eller i Rosengård? På den tyska skola där jag varit förälder levde en mångfald av sociala projekt i utvecklingsländer som en del av skolans liv och engagerade elever, lärare och föräldrar. En stor del av julbasarens omfattande inkomster gick till sociala projekt, trots att skolan verkligen inte hade gott om pengar. Det finns en hel del unga entreprenörer, t.ex från YUP programmet i Järna, hur kan vi göra dem till en del av framtidspedagogiken?

6. Det behövs ett nytt Waldorfskoleförbund

I länder som Tyskland och Norge slöts sig redan för många år sedan skolorna samman i starka förbundslösningar för att organisera såväl det inre arbetet med kursplaner och utbildning som arbetet utåt mot politiker och myndigheter. I Sverige fanns ett mycket löst samarbete som kom att utvecklas till Waldorfskolefederationen. Mycket medvetet valde man att inte kalla det för ett förbund, den tyska motsvarigheten sågs lite som ett skräckexempel. Med federation vill man betona varje skolas självständighet och det lösa samarbetet, ungefär som Amerikas förenta stater. Idag kan vi konstatera att den norska waldorfrörelsen på ett föredömligt sätt klarat att positionera pedagogiken genom ett starkt förbundsarbete, egen tidning och aktiv webplats och starka band till lärarutbildningen. Förmodligen har Norge de flesta waldorfeleverna i världen i förhållande till landets storlek och pedagogiken är väl känd och erkänd.

Det är dags att se framåt och göra upp med gamla bilder och sjuttiotalsromantik. En folkrörelse som waldorfpedagogiken faktiskt är behöver ett starkt centrum med professionell lobbying, informationoch ledning av gemensamma processer. Med smarta moderna lösningar kan säkert en del administration samordnas så att det hela i praktiken blir kostnadsneutralt för skolorna.

7. Lärarutbildningen

Den nuvarande mobbningen av waldorflärarutbildningen från statsmakternas sida måste upphöra. Det kan inte vara skolrörelsens uppgift att bekosta utbildning av privatpersoner som i princip kan göra vad som helst efter genomgången utbildning. Eftersom samhället finansierar skolorna genom friskolepengen måste resurser ställas till förfogande för lärarutbildningen! Egentligen bottnar bristen på förståelse i den ovan beskrivna situationen, det görs ingen skillnad mellan idéburna och andra friskolor, waldorfskolorna ”kan väl använda sig av samma lärare som andra skolor” är parollen. Att waldorfpedagogiken är mycket mer än bara lite metodiska assesoarer vill man inte gärna förstå. Å andra sidan finns det också skäl till självkritik. Återspeglar verkligen Waldorflärarhögskolans koncept skolornas och studenternas behov? Även om det finns många skäl till en central utbildningsplats i Stockholm är kanske behovet större för regionala utbildningar nära skolorna ute i landet? Ett starkare förbund, som också tog ansvar för att ordna till utbildningen av lärare, kunde vara ett första steg. Då är skolorna direkt inbundna i processen och deras behov är vägledande för den utbildning som ställs till förfogande.

Om det inte går att hitta en väg framåt med säkrad finansiering är detta naturligtvis ett allvarligt hot mot pedagogikens kärna och existens. Så långt ska det dock inte behöva gå och det bör vara ett nygrundat Waldorfskoleförbunds viktigaste uppgift de närmaste åren att säkra tillgången på adekvat utbildade waldorflärare.

8. Den inre organisationen

Sedan bara några år är waldorfskolorna tvungna att ha rektor. Efter många års kamp tvingades skolrörelsen ge upp motståndet, efter allt för många anmälningar från föräldrar och elever samt påpekanden från Skolinspektionen fanns det inte många argument kvar. Istället för att se detta som ett hot är det dags att se det som en möjlighet att komma vidare och ta steget in i en ny organisationskultur. Waldorfskolorna generellt lider av ett över 90-år gammalt organisatoriskt trauma, läs mer om detta här på bloggen i recensionen av Helge Resells viktiga mastersarbete: (http://www.waldorfbloggen.blogspot.de/2012/05/om-ledarskap-och-organisation-i.html)

Med ny och modern syn på ledarskap kan waldorfskolan nå nya höjder och utvecklas vidare. Det behövs en organisation som uppmuntrar nya visoner, entreprenörskap och framåtanda och som drar till sig unga människor. Låt det faktum att rektorskravet är ett faktum bli avstampet för något nytt och mycket bättre. Låt kollegiet blomstra som pedagogisk verkstad, låt andra proffs ta hand om det de är bra på som t.ex administration och personalvård. Låt bra ledare driva framåt och kratta manegen för lärare, föräldrar och elever.

9. Lgr 11 – hot eller möjlighet?

Waldorfskolan har som enda skolrörelse i Sverige ambitionen att ha en egen läroplan. Detta står naturligtvis i konflikt med statens anspråk på läroplansmonopolet. I praktiken har dock waldorfskolor under alla år och i hela världen tvingats balansera mellan dessa två viljor, statens att styra och den pedagogiska friheten. Redan den första waldorfskolan i Stuttgart fick kämpa för sin kurs- och timplan och för rätten att tillsätta lärar på egna kriterier och så har det fortsatt. Situationen i Sverige är förhållandevis gynnsam, eleverna tvingas t.ex inte till statlig slutexamen. Med Lgr 11 och införandet av ytterligare kunskapsmål och nationella prov tillkom en skärpning som skolorna kunde varit utan. Men är det verkligen ett stort problem? En närmare granskning av målen i Lgr 11 visar ett fåtal ämnen där det verkligen är problematiskt att anpassa kursplanen, främst gäller det historia. I övrigt är det möjligt att göra mindre anpassningar och därmed uppnå målen utan större ingrepp i skolans vardag och idé. Lgr 11 har komponenter som måste fortsätta att belysas i dialogen med politiker och myndigheter och inom forskningen, kanske kan waldorfskolan till och med bidra till en förbättring av Lgr 11, för alla elever i Sverige? Kan vi bilda en allians med staten om utvecklandet av en framtidspedagogik? I nuläget deltar waldorfpedagogerna mycket begränsat i den allmäna pedagogiska debatten.

10.  Gymnasieskolan

Waldorfskolorna har så vitt jag kunnat utröna inget generellt problem med vikande elevantal. Tvärtom verkar flera mindra skolor under de senaste åren kunnat ta steget vidare från b-form till rena årskurser och fått en betydligt stabilare ekonomi. Problemet ligger snarare i gymnasieskolan där flera skolor tvingats lägga ner och andra dras med kronisk brist på elever. En förklaring är den mördande konkurrensen från allehanda friskolor men även kommunala skolor som vässat sina vapen för att överleva. Den 12-åriga kursplanen är waldorfskolans verkliga kärna och ett smycke väl värt att vårda, därför är det tragiskt att det inte lyckats att etablera ett gymnasiestadium på fler ställen i landet. Ett nytänkande kan vara på gång med initiativet runt ett nytt waldorfgymnasium i Stockholm, motsvarigheten i Oslo lär vara en stor succé. Kanske kunde ett motsvarande gymnasieum bildas centralt i Skåne?

Till sist en liten sammanfattning: nej, waldorfskolan är inte direkt hotad, men det finns flera moln på himlen. Vissa är självförvållade och kan lösas med egen kraft, andra är beroende av politisk vilja och förståelse som skolrörelsen måste bygga upp. En uppgörelse med en och annan gammal uppfattning är nödvändig, det behövs en ny entreprenell anda och en ny generation behöver frihetsutrymme att skapa nytt.

Örjan

ps. diskutera gärna nedan!

Lek - så enkelt är det!

I Danmark uppmärksammas allt mer bristen på rörelse hos barn och de konsekvenser detta fått för barnens koordinationsförmåga. 

Här är ytterligare ett bra inlägg i den diskussionen:

http://politiken.dk/tjek/sundhedogmotion/familieliv/ECE1498855/budskabet-er-enkelt-gaa-ud-og-leg/

Nej, vi skall inte acceptera kränkningar!

I Dagens Nyheter intervjuas domaren Ingemar Taavola som i den uppmärksammade domen i Gällivare där en viss grad av våld mot en lärare anses acceptabelt.


Om lärare ska tåla kränkningar är det ju en signal att det är ok att kränka andra. 15 år är gränsen för brott - det ska gälla i skolan också.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/ratten-fortydligar-larare-ska-tala-hot-men-inte-vald

Årets bästa skolpolitiska förslag!

Miljöpartiet vill ge starkare stöd till ideellt drivna fristående skolor. Ett lysande förslag som det borde vara möjligt att få med sig allianspartierna på. Om man dessutom fick med sig alliansen i förståelsen att stötta de ideella skolornas lärarutbildning, tex Waldorflärarhögskolan, vore jublet ännu högre. Kan vi se fram mot en partiöverskridande lösning för att gynna de idédrivna skolorna?


Läs mer här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ett-starkare-stod-till-ideella-skolor-behovs_7229145.svd

Idag skriver Miljöpartiets Mats Pertoft och Hanna Wallmark om Waldorflärarutbildningen och alliansregeringens skandalösa brist på vilja att hitta en lösning lösning:

http://lt.se/asikter/debatt/1.1669124-alliansregeringen-forstor-waldorflararutbildningen

Bra rutet MP!

Fel på undervisningen - eller på barnen?

Snart kan alla som vill, få en diagnos skriver barnläkaren Leif Elinder i SvD.:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/snart-kan-alla-som-vill-fa-en-diagnos_7217151.svd

”Diagnosen adhd har blivit skolans vanligaste funktionshinder men det är ett horoskopbegrepp som utöver en reell men sällsynt sjukdomskärna fångar in allt som vuxna betraktar som socialt störande”.

Det är en läsvärd artikel som verkligen väcker både ilska och uppgivenhet inför läkemedelsindustrins lobbying. Vidare beskrivs lärarnas situation på ett träffande sätt:

”Lärarna förväntas tolka barnets svårigheter utifrån ett medicinskt perspektiv. De har blivit till ofrivilliga sjukdomsfinnare. I en studie bland 500 läkare i USA visade det sig att hälften av adhd-diagnoserna hade blivit föreslagna av just barnens lärare. Lärare utbildas i att lägga märke till de specifika symtomen. Dessa jämförs sedan med den psykiatriska checklistan: ”lyssnar inte”, avbryter”, ”pratar för mycket”, ”sitter inte still”, ”gör slarvfel” med mera. Bagatellartade som enstaka företeelser men anses inte vara det om flera symtom uppträder samtidigt. Problemet är att objektiva tester saknas. Skulle en hjärndysfunktion upptäckas (vilket är ovanligt) handlar det om en mer handfast neurologisk sjukdom och inte om adhd. Diagnosen förutsätter ett underförstått samförstånd. Föräldrarna får skuldbefrielse. Läkaren vinner uppskattning för att han tagit problemen på allvar. Det ligger inte i läkarens intresse att utmana denna uppfattning i situationer då denne saknar tid, kunskap och resurser att hjälpa föräldrarna.”

Alla känner vi någon som varit ”ADHD-liknande” som barn. Stort rörelsebehov, dålig impulskontroll och ”för mycket” helt enkelt. Lite jobbig. Störande. Hörs och syns för mycket. För att barn med ADHD-problematik ska kunna gå i en klass med drygt 20 klasskamrater behöver de vuxna kunna samarbeta och hela tiden ha barnets och hela klassens bästa framför sig. När samarbetet fungerar, barnet får det stöd som han/hon behöver och undervisningen sker på ett omväxlande och rörligt sätt brukar det oftast fungera bra.

När de vuxna inte samarbetar, händer tyvärr då och då, när stödet uteblir och när undervisningen innebär för mycket stillasittande, blir det problem. Det är då som en utredning kommer upp på agendan och extra stödpengar kan sökas.

Många barn med ADHD-diagnos får medicin för att fungera. Jag har själv upplevt att det för några barn inneburit att de kan följa undervisningen mycket bättre, så det är inget dåligt alternativ för dem. Men om man snart behöver medicinera 10% av skolbarnen för att de ska kunna gå i skolan (ADHD-medicineringen ökar ständigt sedan några år tillbaka)  - är det då inte fel på själva undervisningen snarare än ”fel” på barnen?

De flesta skolorna idag använder sig av läroböcker i de flesta ämnen. Det är räkneböcker, skrivböcker och läseböcker/läsplattor. Allt arbete i böckerna kräver stillasittande, blir enformigt i längden och bygger oftast på självständigt arbete.

Hur vill ett barn med ADHD-problematik ha det? Fasta rutiner men samtidigt omväxling, aktivitet och spänning men samtidigt en lugn stund då och då för enskilt arbete. Skolan ska vara rolig och erbjuda överraskningar. Mycket uppmuntran och positivt tänkande. Lärare som har höga förväntningar och som har glimten i ögat och kan peppa när det blir svackor.

Jag är lärare, pedagog, inte läkare! Min uppgift är att ge undervisning så att barnen kan utvecklas i sin egen takt. För att åstadkomma det använder jag mig av alla de pedagogiska knep jag kan. Ett gott samarbete med föräldrarna förstärker möjligheten att göra ett gott arbete. Låt barnen få var barn, låt de få ha ett stort rörelsebehov, låt de få vara lite som Emil i Lönneberga!

/Christine     

Låt resurserna följa barnet!

I Tidningen Steinerskolen skriver Kjell Helge Johansen intressant om en situation som många Waldorfskolor känner igen. Han beskriver det som "pedagogisk dumpning" av kommuner som arbetar aktivt för hitta en bättre skolgång för barn med omfattande behov av stöd och försöker skicka dem till Waldorfskolor eftersom de är "små och trevliga och har få elever i klasserna". Att kommunen inte skickar med motsvarande ekonomiska resurser säger sig själv.......När antalet barn med så omfattande behov blir för många är risken att elever med mer normala behov börjar vantrivas och lämnar skolan, elevantalet minskar och undervisningen blir allt mer orienterad att tillmötesgå barn med särsklida behov, de sätter normen för skolvardagen.
Johansens lösning ligger i de pedagogiska alternativ som hantverket erbjuder, på så sätt kan varje barns behov tillgodoses och Waldorfskolan kan fortsätta att vara en skola för alla.
En skola för alla brukar ofta tolkas som en skola även för de med särskilda behov, kanske läs-och skrivsvårigheter, ADHD-diagnos, inlärningssvårigheter eller  fysiska handikapp. En skola för alla innebär dock även en skola för normala och även väldigt duktiga och begåvade elever vilket lätt kan glömmas bort.  
Johansen kallar den idealistiska synen att ta hand om alla barn för  Waldorfskolornas "Jonasimage", efter en roman av Jens Björneboe.  Den här inre bilden är inte minst en intern vision, en självbild som många Waldorflärare drivs av och ser som ett ideal.
Enligt min uppfattning finns det också en politisk aspekt som borde uppmärksammas i samband med friskolelagstiftningen. Även om Waldorfskolorna i princip har skyldighet att ta emot alla barn måste det finnas någon slags möjlighet att förbinda denna förpliktelse med ett ekonomiskt stöd utöver den normala skolpengen. Många skolor har säkert upplevt hur hela delegationer från kommunen lovordat den fina Waldorfskolan på orten som en underbart skyddad oas för ett visst barn (som kommunen haft en heltids lärarassistent för.....). När det sedan kommer till pengarna heter det "ni har ju en sån fin och lugn miljö, vi tror inte att eleven behöver så mycket hjälp hos er" och det särskilda stödet uteblir eller begränsas.
Om inte resurserna motsvarar behovet blir det fria skolvalet en kvarnsten om halsen på den enskilda Waldorfskolan.
Många Waldorfskolor i Europa, där ingen eller begränsad skolpeng utgår, tar överhuvudtaget inte emot barn med särskilda behov, istället skapas särskilda skolor som är inbundna i ett samhällets omsorgssystem kopplat till vården snarare än till skolväsendet. Det är en nödvändig överlevnadsstrategi, det går ju inte att begära högre skolavgift för vissa barn. I Sverige är däremot friskolorna en del av samhällets utbildningssystem och finasieras av samhället fullt ut. Då måste också konsekvensen vara att varje barn får det stöd det behöver. Som det är idag vill många kommuner äta upp kakan och ha den kvar, förpliktelsen att låta resurserna följa barnet är otillräcklig./Örjan
Här kan du läsa Kjell Helge Johansens värdefulla artikel:
http://www.steinerskole.no/?p=1969

ADHD och rörelse

I dagarna har man kunnat läsa om att ADHD-diagnoserna ökar, se förra inlägget här på bloggen. Det är säkert sant att en hel del barn har grava koncentrationssvårigheter och dålig impulskontroll och fungerar bättre med medicinering. Det är naturligtvis frestande att då konstatera: om skolan/pedagogiken inte passar barnen så måste barnen anpassas...

I går såg jag ett debattprogram på TV om ADHD. Där sa en röst: "unga pojkar
har ett stort rörelsebehov, öka antalet idrottstimmar i skolan" Det kan väl
vara bra, men kan inte all undervisning i de lägre klasserna innehålla mer
rörelse? Mår verkligen barn bra av att sitta stilla i bänkarna och arbeta i
sina skolböcker/I-pads/se film etc. hela dagarna?
I Waldorfpedagogiken arbetar man mycket medvetet med rörelse i
undervisningen. Den som en gång besökt en lägre klass som har till exempel
matematik, vet att barnen rör sig en stor del av lektionen. Det kan vara att
hoppa gångertabeller, mäta med gamla mått som famn och fot eller rita
geometriska former på skolgården. Den tysta räknestunden, när alla barn
räknar individuellt är bara en del av lektionen. På samma sätt arbetar man i
varje ämne de första åren, aktivitet följs av mer stilla, individuellt
arbete. En lyhörd klasslärare vet precis när klassen behöver rörelse
respektive lugn arbetsstund. I Waldorfskolan går hela människan i skolan ­
inte bara huvudet. Jag är övertygad om att många barn med ADHD-problematik
skulle må bra av mer rörelse i undervisningen, gärna mer idrott, men framför
allt rörelse under lektionerna! /Christine

ADHD debatten går vidare

En spännande debatt om den ökande ADHD medicineringen pågår i media..Det senaste inlägget är från Alf Nilsson, Professor emiritus i klinisk psykologi i Lund i dagens SvD:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/dags-att-ifragasatta-att-fler-far-adhd-diagnos_7208414.svd

Läs även tidigare inlägg här på bloggen:

http://www.waldorfbloggen.blogspot.de/2012/05/diagnos-eller-omogna-barn.html

Om ledarskap och organisation i Waldorfskolan

För en tid sedan publicerades Helge Resells mycket intressanta Masteruppsats ”Organisasjon og ledelse i Steinerskolen” som lagts fram som Master uppsats vid Rudolf Steiner University Collage i Oslo.

Resell är en mycket erfaren Waldorflärare som arbetat inom många funktioner i flera olika skolor. Dessutom har han uppenbarligen en akademisk förmåga som gör att argumentationen är svår att ifrågasätta, i varje fall på saklig grund. Lägg därtill en förträfflig bas av antroposofisk människokunskap så förstår ni att det är ett bra utgångsläge för en trovärdig och mycket omfattande analys.

Låt mig från början säga att uppsatsen enligt min uppfattning är väldigt spännande och utmanande, jag tror den kan vara revolutionerande för waldorfrörelsen i Norden, i varje fall om verkligen får den roll den förtjänar. Den skildrar förvisso situationen i Norge, men den har aldrig varit långt ifrån den svenska. Visserligen har mycket hänt i Sverige de senaste åren, inte minst sedan kravet på rektor infördes, men det finns nog fortfarande en hel del gamla vanföreställningar kvar. Jag hoppas att Resells analys kan bli början på något nytt som kan hjälpa Waldorfskolorna att växa in i 2000-talet på allvar och lämna en del av historien bakom sig.

Avstamp sker i den första Waldorfskolan i Stuttgart och han skildrar utförligt hur ledning och organisation kom till de första åren när Rudolf Steiner, skolans grundare, inspiratör och oomtvistade ledare var kvar i livet. Tesen är att redan då uppstod oklarheter och redundanser i organisationen som Waldorfskolorna aldrig har klarat av att frigöra sig ifrån, det fanns nämligen långt ifrån en färdig och genomtänkt struktur. Delvis berodde detta på att skolan helt enkelt skapades i ett visst politiskt och socialt sammanhang (i vakuumet efter första världskriget) men också på den grundläggande problematiken i skolans organisation. Steiner var skolans entydiga ledare men var väldigt lite närvarande på plats i Stuttgart och kollegiet uppmanades till ”självförvaltning”, trots att det alltså fanns en ledare. Diverse uttalanden av Steiner, mer eller mindre motsägelsefulla, har under närmare ett sekel tagits som ”recept” för förvaltningen av skolan, trots att det uppenbart alltid funnits en stort avstånd mellan skön retorik av ”medbestämmande”, ”konsenus” och ”lärarrepublik” och den realitet som lärare, föräldrar och elever upplevt och som lett till oändligt många utbrända lärare, konflikter och bristande ekonomi. Uppsatsen är inget annat än en uppgörelse, om än inte ett komplett ifrågasättande, av självförvaltningsidén, en av Waldorfrörelsens heliga kor.

Resell visar också vilken svag förankring dåtidens organisation av skolan hade i organisationsteorin, och sedan har det bara blivit värre. I takt med att ny teoribildning har kommit till (främst den om lärande organisationer) borde även Waldorfskolorna ha kunnat ta till sig nya impulser och utvecklas vidare. Istället har man främst ägnat sig åt navelskådande och i oändliga vändor och cirkelresonemang försökt att gång på gång förstå hur det var tänkt den där gången för nära 100 år sedan. Som om man inte ännu räcker till för att förstå det geniala i planen från Rudolf Steiner (vilket överhuvudtaget är ett av den antroposofiska rörelsens trauman, känslan av att inte räcka till, att inte förstå). Det tunga arvet att vara pedagogiskt nyskapande varje dag, förstå grunderna i människokunskapen och dessutom agera inom ramen för en omöjlig organisationsstruktur har lett till att skolrörelsens inte kunnat utvecklas på det som den förtjänar.

Med all tydlighet visar Resell att den traditionella självförvaltningsprincip som än idag präglar de norska Waldorfskolorna inte i tillräcklig hög grad bidrar till att lösa de administrativa, ekonomiska och juridiska utmaningar som skolorna står inför idag och att skolrörelsen därför tappar i attraktivitet och konkurrenskraft, trots den absolut unika förståelsen av barnets utveckling, den geniala metodiken och kursplanen. Waldorfskolan har bundit ris åt egen rygg genom att envist hålla fast vid en organisationsstruktur som aldrig fungerat. I en intervju med en ekonom som arbetar på en Waldorfskola, men som har mångårig erfarenhet från näringslivet, ställs den närmast kätterska frågan om inte (den norska) skolrörelsen borde bilda koncern, med centrala administrativa resurser och ”dotterbolag” (de enskilda skolorna) som kan stötta varandra vid svårigheter. Därigenom skulle den samlade ekonomin kunna förbättras väsentligt, stora skolor skulle bära små ”start ups” och massor av dubbelarbete skulle undvikas. Gemensamma inköp och administrativa resurser skulle avlasta vardagen för alla skolor så att de kunde fokusera på det väsentliga, det pedagogiska arbetet, undervisningen och arbetet med barnen. När man läser detta rister det till på den waldorfska Richterskalan.

Han menar också att ett grundläggande samhällsfenomen ligger till grund för den nödvändiga specialiseringen i olika yrkeskategorier utöver läraryrket, tex ekonomer, jurister och personalvetare. Världen har helt enkelt blivit så vansinnigt mycker mer komplicerad och krävande på 100 år. Inte minst har elever och föräldrars rättigheter och krav på likabehandling stärkts, men också kravet på kunskapredovisning, ekonomisk redovisning (som också följer av bidrag från stat och kommuner) och professionell personalvård. Den gamla idén där lärararna roterar på olika uppdrag faller på sin orimlighet, de kan helt enkelt inte vara kompetenta på alla områden. Om de vidareutbildar sig i en viss riktning tillåts de endast en kortare tid utöva denna funktion och utbildningen har därför varit förgäves. Resell pekar på risken att amatörismen slår tillbaka på skolan som organisation.

Läsning rekommenderas varmt för alla som engagerar sig för Waldorfpedagogiken, och bidra gärna här på bloggen med egna reflektioner eller ifrågasättanden!

Uppsatsen finns att ladda ner här, och jag lovar, det är inte så svårt att läsa norska som man kanske tror!/Örjan

http://www.rshoyskolen.no/master-thesis/

Femteklassare på Stockholms Stadion

Nu är det olympiad på Stockholms Stadion:
http://www.dn.se/sthlm/olympiad-igen-pa-stockholms-stadion
Härligt initiativ!

Nedläggning av Waldorflärarhögskolan eller finansiering av skolorna?

Waldorflärarhögskolan har inte lyckats hitta en finansiering för Waldorflärrarutbildningarna och står nu inför hotet om nedläggning om inte skolorna tar över ansvaret för att täcka kostnaderna framöver.

Läs mer här:

http://www.wlh.se/index.php?id=263

Och kommentera gärna, vad tycker du?

Diagnos eller omogna barn?

I DN idag en intressant men samtidigt lite skrämmande forskningsrapport:


http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/adhd-kan-vara-omognad-hos-manga-pojkar


Kommer inte ifrån känslan att den här forskningen ställer mycket av diagnoshysterin på ända. Om man istället kunde skapa en vettig, mer flexibel, skolstart och ändra lite vanor i hemmen (mindre skärmtid, mindre sötsaker...) kunde nog många "bokstavsbarn" leva gott som det är och slippa medicinering och särbehandling. Dessutom tror jag det är fel att barn skall sitta så mycket stilla i skolan, man kan lära sig lika mycket genom rörelse och all energi blir utnyttjad och inte nertryckt. En del barn behöver helt enkelt väldigt mycket rörelse under de första skolåren, då måste skolan anpassas till detta. Om man istället tror att man kan tillrättavisa barnen med diciplin och kanske även läkemedel (för att lugna ner dem...) är det nog dags att tänka om. Jag har verkligen inget emot en sunt omhändertagande av barn med särskilda behov men nog verkar det ha gått lite trend i att alla skall få en diagnos? Förmodligen är diagnoskravet framdrivet för att fördela särskilda pengar till assistenter och annat stöd, alltså för att lösa ett administrativt problem. Har sett åtskilliga mycket leksugna och oroliga pojkar i småklasserna som sedan blivit läkare och professorer (och för all del även bergsklättrare och brandmän) när de fått spralla av sig. Är det barnen som skall anpassas till skolan eller skolan efter barnens behov?
/Örjan

Acceptera aldrig verbal våldtäkt!

http://www.dn.se/nyheter/sverige/sexuella-trakasserier-ar-vardag

Någon gång börjar en del elever använda kränkande ord i skolan – var är lärarna då?

Det krävs vuxennärvaro i skolan hela dagen, inte bara på lektionerna utan också på alla raster, korta som långa, i omklädningsrum, i uppehållsrum och matsalar.

Om vuxenvärlden visar upp en absolut nolltolerans vid kränkande benämningar och konsekvent tar upp alla tillfällen det händer, kommer det kännas mer obekvämt. Även om det är 57’e gången samma vecka som en elev kränker sina skolkamrater/lärare, måste ansvarig mentor/lärare ta tag i det. Har lärare i särskilt utsatta skolor gett upp? En annan artikel berättar nämligen att var sjätte utbildad lärare slutar i förtid, omskolar sig eller väljer ett annat yrke.

Kan man se några samband mellan skolor som har problem med sexuella kränkningar?

Vad beror det på att det förekommer mer på vissa skolor?

Häromdagen gick jag förbi en skola i min närhet (klass 1-5), belägen i en svensk småstad. Det var rast. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag hörde: ”Jävla onge!” (ja, det var en skola i Skåne). Ingen vuxen fanns ute. En annan högstadieskola (klass 6 – 9) en bit därifrån har haft sådana problem att flera lärare slutat och föräldrar och elever vittnar om ett synnerligen tufft klimat. Några av dessa elever har valt en Waldorfskola i stället och beskriver i lyriska ordalag den stora skillnaden.

I stora anonyma, oestetiska och funktionalistiska skolmiljöer där vuxennärvaro saknas verkar det bli problem med kränkningar. I socialt utsatta områden likaså.

Vad erbjuder Waldorfskolan? Jo, bland annat en mindre miljö, alla känner alla, delaktiga föräldrar och en estetiskt tilltalande miljö.

Låt alla föräldrar välja skola till sina barn från början!

Avskaffa systemet med att barn automatiskt placeras i närmaste skola.

Förvandla alla skolor till friskolor, så att föräldrarna kan känna motivation och engagemang för sina barns skola.

Egentligen är debatten om kommunal – statlig skola föråldrad. Det viktiga är att arbeta tillsammans, lärare, föräldrar och elever, i småskaliga miljöer, där alla känner alla. 

Det är dags att ta värdegrunden i nya skollagen och Lgr11 på allvar.

Från de vackra orden till handling!

/ Christine 

Årskurserna börjar ta form

Om ni undrar varför inte så mycket händer på bloggen just nu beror det på att vi varit väldigt upptagna med att få klart en första version av ett av bokens huvudkapitel, det som beskriver de olika årskurserna från årskurs 1 till 12. Idag har det dock gått iväg till en erfaren waldorfpedagog för en första kritisk granskning. Skall bli spännande att få en första feedback! Ett av de största problemen var att hitta en rimlig balans mellan de olika ämnena, det finns ju så otroligt mycket spännande att berätta! Till slut valde vi att fördjupa oss lite mer i teman som vi tycker ger "färg" åt årskursen och sätter prägeln. Ibland blev det geografi, i andra årskurser drama eller kulturperioderna. Tänk ändå vad Waldorfkursplanen är fantastisk! Det är på många sätt en genial båge som spänns från klass 1 till 12, och förbereds i förskolan. Det som börjar som raka och böjda streck den första skoldagen blir till komplexa formler i årskurs 12. Den första människokunskapen i fyran till den sista i tian, fysiken från sexan till tolvan, eurytmin från ettan till tolvan. Lite synd att inte alla elever för uppleva den spända bågen, främst för att många elever inte kan gå vidare på gymnasiet på den egna orten..Kursplanen är som ett mästerligt konstverk som skisserades av Rudolf Steiner men som sedan mejslats fram av hundratals pedagoger under snart 100 år!
Nu när vi i varje fall tillfälligtvis lägger årskurserna åt sidan väntar nästa stora utmaning, metodiken, men även att slutföra förskolekapitlet och lite andra mindre delar. För ett par veckor sedan tillkom många fina bilder från Sophiaskolan i Rörum och i början av juni blir det fotografering på Kristofferskolan i Bromma. Ett fint bildmaterial börjar växa fram, häromdagen skickade en trevlig lärare lite bilder från Denver där förskolan ligger mitt i storstadsmiljö:

Här är också en fin bild från en Waldorfskola i Hyderabad i Indien:

Waldorfpedagogik worldwide med andra ord!