6 juni 2012

Hotet mot waldorfskolan


Under de senaste dagarna har även större media uppmärksammat situationen för waldorflärarutbildningen som hotas av nedläggning om inte skolorna ställer upp och finasierar utbildningen från hösten 2013. Utbildningsdepartementet har hittills gett kalla handen och överlåter åt skolrörelsen att lösa problemet. Om detta har vi tidigare rapporterat här på bloggen. För den intresserade finns också mycket att läsa på Waldorflärarhögskolans hemsida (www.wlh.se).

En mer övegripande fråga som aktualiserats i debatten är om det finns ett verkligt existensiellt hot mot waldorfpedagogiken i Sverige och vad detta hot i så fall består av. Här följer i 10 punkter en betraktelse runt denna fråga:

  1. Waldorfpedagogiken är mer aktuell än någonsin
Allt fler forskningsrapporter visar att waldorfpedagogiken är på rätt spår. Allt för tidig inlärning är kontraproduktiv, för lite rörelse i skolan leder till motoriska svårigheter, bägge hjärnhalvorna måste aktiveras etc, etc. Listan kan göras lång. Det finns all anledning för waldorfskolerörelsen att stå på sig och fortsätta att forska och belägga det som ”vi alla vet” med objektiva fakta. Problemet ligger inte i själva pedagogiken eller människosynen. Överhuvudtaget är pedagogiska frågor åter på mångas läppar, inte bara skolans form utan även innehåll debatteras överallt. Är katederundervisning bra eller dåligt? Hur skall det tidiga lärandet se ut? Vilken roll spelar läraren? Hur ser vi på kunskap i informationssamhället?

  1. Det finns inget generellt hot utifrån
Det är lätt att tro att världen ”utanför” vill oss illa, vill stoppa waldorfpedagogiken och förhindra dess vidare utbredning. Det är dock ganska långt från sanningen. I själva verket har samhällets ekonomiska stöd aldrig varit större och många värderingar i samhället går oss till mötes. Det svenska skolsystemet ger bättre förutsättningar än de flesta länder för en fri pedagogik, friskolesystemet är politiskt förankrat och inte akut hotat och waldorfskolorna lider inte mer än andra skolor av den dåliga ekonomin, läraryrkets nedvärdering och den allmäna bristande förståelsen för skolans betydelse. De krafter som ägnar sig åt att direkt motarbeta waldorfpedagogiken är svaga och marginella, om än i några fall strategiskt placerade.

  1. Politisk marginalisering är kontraproduktiv
Allt sedan (de verkligt tuffa åren..) på 60-talet har lärare, föräldrar och vänner till skolorna kämpat på olika arenor för att få ökat ekonomiskt stöd och frihetsutrymme. Styrkan har alltid legat i det varma engagemanget för pedagogiken barnens bästa. Från utställningar i Marmorhallarna och på Liljevalchs till Facebookgrupper har en vision om waldorfpedagogik för alla drivit många människors engagemang. Redan tidigt förstod skolrörelsen att politiker från alla läger måste bli varma för pedagogikens möjligheter och genom åren har företrädare för alla partier blivt ”medkämpar”. Jag minns t.ex framlidne snickarsonen och socialdemokraten Sten Anderssons tindrande ögon när han besökte Kristofferskolans hantverkshus eller moderaten och nuvarande justitieministern Beatrice Asks stöd i rollen som skolborgarråd och skolminister. Regeringar tenderar att bytas ut, majoriteter i riksdagen att ändras. I längden är det nödvändigt att finna ett brett stöd och en polarisering gentemot enstaka politiker, i nuläget Jan Björklund, leder endast till marginalisering. Målet måste vara att få med utbildningsministern på tåget, att vinna alliansregeringen liksom oppositionen för den egna saken. För detta krävs starkt engagemang, men också en viss professionalitet och kompetens. Den nuvarande ”waldorfalliansen” i riksdagen är svag. Det är helt avgörande att få ledamöterna att besöka skolor i sin valkrets, att bjuda in dem till undervisning och evenemang och ge dem egna starka upplevelser att ta med sig hem. Waldorfpedagogiken landar i människors hjärta genom egna upplevelser och varma möten med lärare och elever, inte genom skriftliga dokument. Den politiker som själv varit med om en morgonperiod i waldorfskolan berörs på djupet.

  1. Kunskapsskola eller kommunal dumpningplats?
Många waldorskolor har ett mindre format, har fina lokaler och en trevlig, omhändertagande miljö. I kommunerna ses skolorna ofta som perfekta platser att placera barn som behöver denna skyddade miljö och ett starkare omhändertagande. Många skolor har upplevt kommunala delegationer som öser beröm över skolan men som i praktiken inte är beredda att stötta med specifika resurser över en längre tid. Om inte klasserna är fulla kan inte skolan säga nej och måste många gånger anställa elevassistenter eller fler lärare för att klara av att möta barnens behov. Waldorfskolan tenderar att bli dumpningplats för problem som kommunen vill bli av med. Därutöver sätts en ond cirkel igång. Denna har nyligen beskrivits i en artikel i norska Steinerskolan (http://www.steinerskole.no/?p=1969) av Kjell Helge Johansen.
Erfarenheten visar att om skolan i allt för hög grad tar emot barn med omfattande stödbehov utan att ha tillräckliga resurser drabbas den vanliga undervisningen. Det blir stökigt i klassen, läraren går på knäna och till slut söker sig föräldrar till barn med mer normala behov till andra skolor. Andelen barn med särskilda behov ökar ytterligare. Waldorfskolan kommer in i en negativ spiral där man mer och mer orienterar sig mot elever med stora hjälpbehov. I slutändan är Waldorfskolan inte den kunskapsskola den borde vara och den är inte en skola för alla.Problemet ligger naturligtvis främst i det politiska systemets ovilja att verkligen se varje barns behov och omsätta denna insikt i ekonomiska resurser som följer barnet. Men det har också med waldorfpedagogernas självbild att göra, Johansen kaller det waldorfpedagogernas ”Jonasimage”. Vad bör göras? Se nästa punkt!

  1. Profilera waldorfskolan som idéburen skola!
För några dagar sedan lanserade Miljöpartiets skolpolitiske talesman Jabar Amin ett förslag om att förbättra situationen för idéburna skolor (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ett-starkare-stod-till-ideella-skolor-behovs_7229145.svd). Ett likande inlägg kom från Kristdemokraternas partisekreterare Acko Ankarberg Johansson (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/de-ideburna-foretagen-behover-fa-utvecklas_7255499.svd).
Dessa två inlägg berör grundläggande problem i den nuvarande friskolelagstiftningen och driften av välfärden. Ideellt burna skolor/företag betraktas på samma sätt som vinstdrivande företag men har i praktiken ett annat utgångsläge, bland annat vad det gäller tillgången på kapital för tex byggnader. Skol- och välfärdsdebatten har ju också starkt präglats av vinstdebatten de senaste åren och det är ju en debatt som inte på något sätt tjänar waldorfskolornas intressen. Istället är det nödvändigt att åter sätta pedagogiken på agendan, att visa på skillnaden melln ideburna och vinstdrivna skolor. Faktum är att waldorfskolorna i grunden haft stor glädje av friskolesystemet men att det även blivit en kloss om foten. Efter en tid av liberaliseringseufori sker nu långsamt en tillnyktring i samhällsdebatten och återigen talas det om verksamhetens innehåll och etiska kompass. All framtidsforskning visar att människor blir allt mer noga med att välja hur de konsumerar, vad de stödjer och vad de uppfattar som etiskt. Att pumpa välfärdspengar till skatteparadis anses inte acceptabelt.
Genom att såväl lokalt som nationellt positionera waldorfskolan där den hör hemma, bland de ideellt drivna skolorna med alternativ pedagogik, och driva detta mot lagstiftning bör det vara möjligt att få bättre förutsättningar, såväl vad det gäller stöd till barn med särskilda behov som t.ex kapitalförsörjning. Jag tror det finns goda chanser att få brett politiskt stöd för den linjen vilket de båda debattinläggen ovan visar.
Alternativ pedagogik kanske låter lite väl mycket sjuttiotal, hur vore det med framtidspedagogik?
En idé, som förvisso kräver lite entreprenörskraft, vore också att visa lite mer socialt engagemang. Finns det ingen som vill starta waldorfskola för ensamkommande flyktingbarn eller i Rosengård? På den tyska skola där jag varit förälder levde en mångfald av sociala projekt i utvecklingsländer som en del av skolans liv och engagerade elever, lärare och föräldrar. En stor del av julbasarens omfattande inkomster gick till sociala projekt, trots att skolan verkligen inte hade gott om pengar. Det finns en hel del unga entreprenörer, t.ex från YUP programmet i Järna, hur kan vi göra dem till en del av framtidspedagogiken?

  1. Det behövs ett nytt Waldorfskoleförbund
I länder som Tyskland och Norge slöts sig redan för många år sedan skolorna samman i starka förbundslösningar för att organisera såväl det inre arbetet med kursplaner och utbildning som arbetet utåt mot politiker och myndigheter. I Sverige fanns ett mycket löst samarbete som kom att utvecklas till Waldorfskolefederationen. Mycket medvetet valde man att inte kalla det för ett förbund, den tyska motsvarigheten sågs lite som ett skräckexempel. Med federation vill man betona varje skolas självständighet och det lösa samarbetet, ungefär som Amerikas förenta stater. Idag kan vi konstatera att den norska waldorfrörelsen på ett föredömligt sätt klarat att positionera pedagogiken genom ett starkt förbundsarbete, egen tidning och aktiv webplats och starka band till lärarutbildningen. Förmodligen har Norge de flesta waldorfeleverna i världen i förhållande till landets storlek och pedagogiken är väl känd och erkänd.
Det är dags att se framåt och göra upp med gamla bilder och sjuttiotalsromantik. En folkrörelse som waldorfpedagogiken faktiskt är behöver ett starkt centrum med professionell lobbying, informationoch ledning av gemensamma processer. Med smarta moderna lösningar kan säkert en del administration samordnas så att det hela i praktiken blir kostnadsneutralt för skolorna.

  1. Lärarutbildningen
Den nuvarande mobbningen av waldorflärarutbildningen från statsmakternas sida måste upphöra. Det kan inte vara skolrörelsens uppgift att bekosta utbildning av privatpersoner som i princip kan göra vad som helst efter genomgången utbildning. Eftersom samhället finansierar skolorna genom friskolepengen måste resurser ställas till förfogande för lärarutbildningen! Egentligen bottnar bristen på förståelse i den ovan beskrivna situationen, det görs ingen skillnad mellan idéburna och andra friskolor, waldorfskolorna ”kan väl använda sig av samma lärare som andra skolor” är parollen. Att waldorfpedagogiken är mycket mer än bara lite metodiska assesoarer vill man inte gärna förstå. Å andra sidan finns det också skäl till självkritik. Återspeglar verkligen Waldorflärarhögskolans koncept skolornas och studenternas behov? Även om det finns många skäl till en central utbildningsplats i Stockholm är kanske behovet större för regionala utbildningar nära skolorna ute i landet? Ett starkare förbund, som också tog ansvar för att ordna till utbildningen av lärare, kunde vara ett första steg. Då är skolorna direkt inbundna i processen och deras behov är vägledande för den utbildning som ställs till förfogande.
Om det inte går att hitta en väg framåt med säkrad finansiering är detta naturligtvis ett allvarligt hot mot pedagogikens kärna och existens. Så långt ska det dock inte behöva gå och det bör vara ett nygrundat Waldorfskoleförbunds viktigaste uppgift de närmaste åren att säkra tillgången på adekvat utbildade waldorflärare.


  1. Den inre organisationen
Sedan bara några år är waldorfskolorna tvungna att ha rektor. Efter många års kamp tvingades skolrörelsen ge upp motståndet, efter allt för många anmälningar från föräldrar och elever samt påpekanden från Skolinspektionen fanns det inte många argument kvar. Istället för att se detta som ett hot är det dags att se det som en möjlighet att komma vidare och ta steget in i en ny organisationskultur. Waldorfskolorna generellt lider av ett över 90-år gammalt organisatoriskt trauma, läs mer om detta här på bloggen i recensionen av Helge Resells viktiga mastersarbete: (http://www.waldorfbloggen.blogspot.de/2012/05/om-ledarskap-och-organisation-i.html)
Med ny och modern syn på ledarskap kan waldorfskolan nå nya höjder och utvecklas vidare. Det behövs en organisation som uppmuntrar nya visoner, entreprenörskap och framåtanda och som drar till sig unga människor. Låt det faktum att rektorskravet är ett faktum bli avstampet för något nytt och mycket bättre. Låt kollegiet blomstra som pedagogisk verkstad, låt andra proffs ta hand om det de är bra på som t.ex administration och personalvård. Låt bra ledare driva framåt och kratta manegen för lärare, föräldrar och elever.

  1. Lgr 11 – hot eller möjlighet?
Waldorfskolan har som enda skolrörelse i Sverige ambitionen att ha en egen läroplan. Detta står naturligtvis i konflikt med statens anspråk på läroplansmonopolet. I praktiken har dock waldorfskolor under alla år och i hela världen tvingats balansera mellan dessa två viljor, statens att styra och den pedagogiska friheten. Redan den första waldorfskolan i Stuttgart fick kämpa för sin kurs- och timplan och för rätten att tillsätta lärar på egna kriterier och så har det fortsatt. Situationen i Sverige är förhållandevis gynnsam, eleverna tvingas t.ex inte till statlig slutexamen. Med Lgr 11 och införandet av ytterligare kunskapsmål och nationella prov tillkom en skärpning som skolorna kunde varit utan. Men är det verkligen ett stort problem? En närmare granskning av målen i Lgr 11 visar ett fåtal ämnen där det verkligen är problematiskt att anpassa kursplanen, främst gäller det historia. I övrigt är det möjligt att göra mindre anpassningar och därmed uppnå målen utan större ingrepp i skolans vardag och idé. Lgr 11 har komponenter som måste fortsätta att belysas i dialogen med politiker och myndigheter och inom forskningen, kanske kan waldorfskolan till och med bidra till en förbättring av Lgr 11, för alla elever i Sverige? Kan vi bilda en allians med staten om utvecklandet av en framtidspedagogik? I nuläget deltar waldorfpedagogerna mycket begränsat i den allmäna pedagogiska debatten.

  1.  Gymnasieskolan
Waldorfskolorna har så vitt jag kunnat utröna inget generellt problem med vikande elevantal. Tvärtom verkar flera mindra skolor under de senaste åren kunnat ta steget vidare från b-form till rena årskurser och fått en betydligt stabilare ekonomi. Problemet ligger snarare i gymnasieskolan där flera skolor tvingats lägga ner och andra dras med kronisk brist på elever. En förklaring är den mördande konkurrensen från allehanda friskolor men även kommunala skolor som vässat sina vapen för att överleva. Den 12-åriga kursplanen är waldorfskolans verkliga kärna och ett smycke väl värt att vårda, därför är det tragiskt att det inte lyckats att etablera ett gymnasiestadium på fler ställen i landet. Ett nytänkande kan vara på gång med initiativet runt ett nytt waldorfgymnasium i Stockholm, motsvarigheten i Oslo lär vara en stor succé. Kanske kunde ett motsvarande gymnasieum bildas centralt i Skåne?


Till sist en liten sammanfattning: nej, waldorfskolan är inte direkt hotad, men det finns flera moln på himlen. Vissa är självförvållade och kan lösas med egen kraft, andra är beroende av politisk vilja och förståelse som skolrörelsen måste bygga upp. En uppgörelse med en och annan gammal uppfattning är nödvändig, det behövs en ny entreprenell anda och en ny generation behöver frihetsutrymme att skapa nytt.

Örjan

ps. diskutera gärna nedan!

6 kommentarer:

  1. Tack örjan för ett mkt bra inlägg i skol/waldorfdebatten! Kan bara hålla med på alla punkter.
    En liten kritik kring det politiska samhällsarbetet som måste göras av waldorfrörelsen och som försummats så mycket de seanste 20 åren: Det räcke rionte längre med skolbesök. Waldorfrörelsen måste till en mycket större del bli bättre på att knyta forskning till sig och se till att svensk pedagogisk forskning kan peka ut waldorf som det positiva exempel det är. Uppdraget måste handla om att göra de osynliga fördelarna med waldorf synlig, för att parafrera eurytmin :-).
    mvh
    Mats Pertoft, riksdagsledamot (MP) och eurytmist

    SvaraRadera
  2. Tack själv! Ja, jag tror också forskningsfrågan är central. Det kommer en hel del forskning som tangerar det som vi står för men inte kopplas direkt till waldorfpedgogiken, vilket är synd.

    SvaraRadera
  3. Vilket bra initiativ och mycket bra fakta om waldorf! Det är lätt att gå vilse i dagens debatt. TACK! Jag kommer definitivt att följa er blogg.

    SvaraRadera
  4. Otroligt konstrunktivt inlägg! Bra att bena upp frågeställningarna och "hoten". Mycket tydligt och klargörande. Hoppas många hittar vägen till den här sidan.

    SvaraRadera
  5. Carina Sjögren9 juni 2012 22:04

    Alla 10 punkterna är mycket bra formulerade. Inte minst de som innehåller en dos självkritik för oss som på olika sätt - och mer och ibland mindre - engagerat oss för waldorfpedagogiken.
    Det är ju på områden, som vi kan påverka, vi borde börja med att försöka göra skillnad. Det vore stor skada för hela den svenska pedagogiska utvecklingen, om debatten inte kan tillföras waldorfaspekter.

    Forskning - det är ju så man kommunicerar idag! Vi har nu t ex ganska många årgångar av f d elever, hos vilka man kunde undersöka vad som upplevts som värdefullt, när skoltiden betraktas på visst avstånd.
    Finns hur många frågeställningar som helst att nysta i.

    Hälsningar
    Carina Sjögren
    tidigare waldorfförälder

    SvaraRadera
  6. Mycket bra inlägg! Konkret och tydligt, sprid gärna detta vidare är min uppmaning. Som sagt, ny forskning borde verkligen kopplas ihop med denna utmärkta pedagogik. Tanken med waldorf som idéburen skola känns ju helt rätt, och mer sanningsenlig än den "gamla bilden". Tycker för övrigt att waldorflärare och alla som har med waldorf att göra på något sätt borde sträcka på sig och vara stolta! Vilken ytterst humanistisk skolform. Tyvärr tenderar lärare att hellre vara tysta än bita tillbaka när kritik mot skolan haglar.

    SvaraRadera