Nej, vi skall inte acceptera kränkningar!

I Dagens Nyheter intervjuas domaren Ingemar Taavola som i den uppmärksammade domen i Gällivare där en viss grad av våld mot en lärare anses acceptabelt.


Om lärare ska tåla kränkningar är det ju en signal att det är ok att kränka andra. 15 år är gränsen för brott - det ska gälla i skolan också.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/ratten-fortydligar-larare-ska-tala-hot-men-inte-vald

Årets bästa skolpolitiska förslag!

Miljöpartiet vill ge starkare stöd till ideellt drivna fristående skolor. Ett lysande förslag som det borde vara möjligt att få med sig allianspartierna på. Om man dessutom fick med sig alliansen i förståelsen att stötta de ideella skolornas lärarutbildning, tex Waldorflärarhögskolan, vore jublet ännu högre. Kan vi se fram mot en partiöverskridande lösning för att gynna de idédrivna skolorna?


Läs mer här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ett-starkare-stod-till-ideella-skolor-behovs_7229145.svd

Idag skriver Miljöpartiets Mats Pertoft och Hanna Wallmark om Waldorflärarutbildningen och alliansregeringens skandalösa brist på vilja att hitta en lösning lösning:

http://lt.se/asikter/debatt/1.1669124-alliansregeringen-forstor-waldorflararutbildningen

Bra rutet MP!

Fel på undervisningen - eller på barnen?

Snart kan alla som vill, få en diagnos skriver barnläkaren Leif Elinder i SvD.:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/snart-kan-alla-som-vill-fa-en-diagnos_7217151.svd

”Diagnosen adhd har blivit skolans vanligaste funktionshinder men det är ett horoskopbegrepp som utöver en reell men sällsynt sjukdomskärna fångar in allt som vuxna betraktar som socialt störande”.

Det är en läsvärd artikel som verkligen väcker både ilska och uppgivenhet inför läkemedelsindustrins lobbying. Vidare beskrivs lärarnas situation på ett träffande sätt:

”Lärarna förväntas tolka barnets svårigheter utifrån ett medicinskt perspektiv. De har blivit till ofrivilliga sjukdomsfinnare. I en studie bland 500 läkare i USA visade det sig att hälften av adhd-diagnoserna hade blivit föreslagna av just barnens lärare. Lärare utbildas i att lägga märke till de specifika symtomen. Dessa jämförs sedan med den psykiatriska checklistan: ”lyssnar inte”, avbryter”, ”pratar för mycket”, ”sitter inte still”, ”gör slarvfel” med mera. Bagatellartade som enstaka företeelser men anses inte vara det om flera symtom uppträder samtidigt. Problemet är att objektiva tester saknas. Skulle en hjärndysfunktion upptäckas (vilket är ovanligt) handlar det om en mer handfast neurologisk sjukdom och inte om adhd. Diagnosen förutsätter ett underförstått samförstånd. Föräldrarna får skuldbefrielse. Läkaren vinner uppskattning för att han tagit problemen på allvar. Det ligger inte i läkarens intresse att utmana denna uppfattning i situationer då denne saknar tid, kunskap och resurser att hjälpa föräldrarna.”

Alla känner vi någon som varit ”ADHD-liknande” som barn. Stort rörelsebehov, dålig impulskontroll och ”för mycket” helt enkelt. Lite jobbig. Störande. Hörs och syns för mycket. För att barn med ADHD-problematik ska kunna gå i en klass med drygt 20 klasskamrater behöver de vuxna kunna samarbeta och hela tiden ha barnets och hela klassens bästa framför sig. När samarbetet fungerar, barnet får det stöd som han/hon behöver och undervisningen sker på ett omväxlande och rörligt sätt brukar det oftast fungera bra.

När de vuxna inte samarbetar, händer tyvärr då och då, när stödet uteblir och när undervisningen innebär för mycket stillasittande, blir det problem. Det är då som en utredning kommer upp på agendan och extra stödpengar kan sökas.

Många barn med ADHD-diagnos får medicin för att fungera. Jag har själv upplevt att det för några barn inneburit att de kan följa undervisningen mycket bättre, så det är inget dåligt alternativ för dem. Men om man snart behöver medicinera 10% av skolbarnen för att de ska kunna gå i skolan (ADHD-medicineringen ökar ständigt sedan några år tillbaka)  - är det då inte fel på själva undervisningen snarare än ”fel” på barnen?

De flesta skolorna idag använder sig av läroböcker i de flesta ämnen. Det är räkneböcker, skrivböcker och läseböcker/läsplattor. Allt arbete i böckerna kräver stillasittande, blir enformigt i längden och bygger oftast på självständigt arbete.

Hur vill ett barn med ADHD-problematik ha det? Fasta rutiner men samtidigt omväxling, aktivitet och spänning men samtidigt en lugn stund då och då för enskilt arbete. Skolan ska vara rolig och erbjuda överraskningar. Mycket uppmuntran och positivt tänkande. Lärare som har höga förväntningar och som har glimten i ögat och kan peppa när det blir svackor.

Jag är lärare, pedagog, inte läkare! Min uppgift är att ge undervisning så att barnen kan utvecklas i sin egen takt. För att åstadkomma det använder jag mig av alla de pedagogiska knep jag kan. Ett gott samarbete med föräldrarna förstärker möjligheten att göra ett gott arbete. Låt barnen få var barn, låt de få ha ett stort rörelsebehov, låt de få vara lite som Emil i Lönneberga!

/Christine     

Låt resurserna följa barnet!

I Tidningen Steinerskolen skriver Kjell Helge Johansen intressant om en situation som många Waldorfskolor känner igen. Han beskriver det som "pedagogisk dumpning" av kommuner som arbetar aktivt för hitta en bättre skolgång för barn med omfattande behov av stöd och försöker skicka dem till Waldorfskolor eftersom de är "små och trevliga och har få elever i klasserna". Att kommunen inte skickar med motsvarande ekonomiska resurser säger sig själv.......När antalet barn med så omfattande behov blir för många är risken att elever med mer normala behov börjar vantrivas och lämnar skolan, elevantalet minskar och undervisningen blir allt mer orienterad att tillmötesgå barn med särsklida behov, de sätter normen för skolvardagen.
Johansens lösning ligger i de pedagogiska alternativ som hantverket erbjuder, på så sätt kan varje barns behov tillgodoses och Waldorfskolan kan fortsätta att vara en skola för alla.
En skola för alla brukar ofta tolkas som en skola även för de med särskilda behov, kanske läs-och skrivsvårigheter, ADHD-diagnos, inlärningssvårigheter eller  fysiska handikapp. En skola för alla innebär dock även en skola för normala och även väldigt duktiga och begåvade elever vilket lätt kan glömmas bort.  
Johansen kallar den idealistiska synen att ta hand om alla barn för  Waldorfskolornas "Jonasimage", efter en roman av Jens Björneboe.  Den här inre bilden är inte minst en intern vision, en självbild som många Waldorflärare drivs av och ser som ett ideal.
Enligt min uppfattning finns det också en politisk aspekt som borde uppmärksammas i samband med friskolelagstiftningen. Även om Waldorfskolorna i princip har skyldighet att ta emot alla barn måste det finnas någon slags möjlighet att förbinda denna förpliktelse med ett ekonomiskt stöd utöver den normala skolpengen. Många skolor har säkert upplevt hur hela delegationer från kommunen lovordat den fina Waldorfskolan på orten som en underbart skyddad oas för ett visst barn (som kommunen haft en heltids lärarassistent för.....). När det sedan kommer till pengarna heter det "ni har ju en sån fin och lugn miljö, vi tror inte att eleven behöver så mycket hjälp hos er" och det särskilda stödet uteblir eller begränsas.
Om inte resurserna motsvarar behovet blir det fria skolvalet en kvarnsten om halsen på den enskilda Waldorfskolan.
Många Waldorfskolor i Europa, där ingen eller begränsad skolpeng utgår, tar överhuvudtaget inte emot barn med särskilda behov, istället skapas särskilda skolor som är inbundna i ett samhällets omsorgssystem kopplat till vården snarare än till skolväsendet. Det är en nödvändig överlevnadsstrategi, det går ju inte att begära högre skolavgift för vissa barn. I Sverige är däremot friskolorna en del av samhällets utbildningssystem och finasieras av samhället fullt ut. Då måste också konsekvensen vara att varje barn får det stöd det behöver. Som det är idag vill många kommuner äta upp kakan och ha den kvar, förpliktelsen att låta resurserna följa barnet är otillräcklig./Örjan
Här kan du läsa Kjell Helge Johansens värdefulla artikel:
http://www.steinerskole.no/?p=1969

ADHD och rörelse

I dagarna har man kunnat läsa om att ADHD-diagnoserna ökar, se förra inlägget här på bloggen. Det är säkert sant att en hel del barn har grava koncentrationssvårigheter och dålig impulskontroll och fungerar bättre med medicinering. Det är naturligtvis frestande att då konstatera: om skolan/pedagogiken inte passar barnen så måste barnen anpassas...

I går såg jag ett debattprogram på TV om ADHD. Där sa en röst: "unga pojkar
har ett stort rörelsebehov, öka antalet idrottstimmar i skolan" Det kan väl
vara bra, men kan inte all undervisning i de lägre klasserna innehålla mer
rörelse? Mår verkligen barn bra av att sitta stilla i bänkarna och arbeta i
sina skolböcker/I-pads/se film etc. hela dagarna?
I Waldorfpedagogiken arbetar man mycket medvetet med rörelse i
undervisningen. Den som en gång besökt en lägre klass som har till exempel
matematik, vet att barnen rör sig en stor del av lektionen. Det kan vara att
hoppa gångertabeller, mäta med gamla mått som famn och fot eller rita
geometriska former på skolgården. Den tysta räknestunden, när alla barn
räknar individuellt är bara en del av lektionen. På samma sätt arbetar man i
varje ämne de första åren, aktivitet följs av mer stilla, individuellt
arbete. En lyhörd klasslärare vet precis när klassen behöver rörelse
respektive lugn arbetsstund. I Waldorfskolan går hela människan i skolan ­
inte bara huvudet. Jag är övertygad om att många barn med ADHD-problematik
skulle må bra av mer rörelse i undervisningen, gärna mer idrott, men framför
allt rörelse under lektionerna! /Christine

ADHD debatten går vidare

En spännande debatt om den ökande ADHD medicineringen pågår i media..Det senaste inlägget är från Alf Nilsson, Professor emiritus i klinisk psykologi i Lund i dagens SvD:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/dags-att-ifragasatta-att-fler-far-adhd-diagnos_7208414.svd

Läs även tidigare inlägg här på bloggen:

http://www.waldorfbloggen.blogspot.de/2012/05/diagnos-eller-omogna-barn.html

Om ledarskap och organisation i Waldorfskolan

För en tid sedan publicerades Helge Resells mycket intressanta Masteruppsats ”Organisasjon og ledelse i Steinerskolen” som lagts fram som Master uppsats vid Rudolf Steiner University Collage i Oslo.

Resell är en mycket erfaren Waldorflärare som arbetat inom många funktioner i flera olika skolor. Dessutom har han uppenbarligen en akademisk förmåga som gör att argumentationen är svår att ifrågasätta, i varje fall på saklig grund. Lägg därtill en förträfflig bas av antroposofisk människokunskap så förstår ni att det är ett bra utgångsläge för en trovärdig och mycket omfattande analys.

Låt mig från början säga att uppsatsen enligt min uppfattning är väldigt spännande och utmanande, jag tror den kan vara revolutionerande för waldorfrörelsen i Norden, i varje fall om verkligen får den roll den förtjänar. Den skildrar förvisso situationen i Norge, men den har aldrig varit långt ifrån den svenska. Visserligen har mycket hänt i Sverige de senaste åren, inte minst sedan kravet på rektor infördes, men det finns nog fortfarande en hel del gamla vanföreställningar kvar. Jag hoppas att Resells analys kan bli början på något nytt som kan hjälpa Waldorfskolorna att växa in i 2000-talet på allvar och lämna en del av historien bakom sig.

Avstamp sker i den första Waldorfskolan i Stuttgart och han skildrar utförligt hur ledning och organisation kom till de första åren när Rudolf Steiner, skolans grundare, inspiratör och oomtvistade ledare var kvar i livet. Tesen är att redan då uppstod oklarheter och redundanser i organisationen som Waldorfskolorna aldrig har klarat av att frigöra sig ifrån, det fanns nämligen långt ifrån en färdig och genomtänkt struktur. Delvis berodde detta på att skolan helt enkelt skapades i ett visst politiskt och socialt sammanhang (i vakuumet efter första världskriget) men också på den grundläggande problematiken i skolans organisation. Steiner var skolans entydiga ledare men var väldigt lite närvarande på plats i Stuttgart och kollegiet uppmanades till ”självförvaltning”, trots att det alltså fanns en ledare. Diverse uttalanden av Steiner, mer eller mindre motsägelsefulla, har under närmare ett sekel tagits som ”recept” för förvaltningen av skolan, trots att det uppenbart alltid funnits en stort avstånd mellan skön retorik av ”medbestämmande”, ”konsenus” och ”lärarrepublik” och den realitet som lärare, föräldrar och elever upplevt och som lett till oändligt många utbrända lärare, konflikter och bristande ekonomi. Uppsatsen är inget annat än en uppgörelse, om än inte ett komplett ifrågasättande, av självförvaltningsidén, en av Waldorfrörelsens heliga kor.

Resell visar också vilken svag förankring dåtidens organisation av skolan hade i organisationsteorin, och sedan har det bara blivit värre. I takt med att ny teoribildning har kommit till (främst den om lärande organisationer) borde även Waldorfskolorna ha kunnat ta till sig nya impulser och utvecklas vidare. Istället har man främst ägnat sig åt navelskådande och i oändliga vändor och cirkelresonemang försökt att gång på gång förstå hur det var tänkt den där gången för nära 100 år sedan. Som om man inte ännu räcker till för att förstå det geniala i planen från Rudolf Steiner (vilket överhuvudtaget är ett av den antroposofiska rörelsens trauman, känslan av att inte räcka till, att inte förstå). Det tunga arvet att vara pedagogiskt nyskapande varje dag, förstå grunderna i människokunskapen och dessutom agera inom ramen för en omöjlig organisationsstruktur har lett till att skolrörelsens inte kunnat utvecklas på det som den förtjänar.

Med all tydlighet visar Resell att den traditionella självförvaltningsprincip som än idag präglar de norska Waldorfskolorna inte i tillräcklig hög grad bidrar till att lösa de administrativa, ekonomiska och juridiska utmaningar som skolorna står inför idag och att skolrörelsen därför tappar i attraktivitet och konkurrenskraft, trots den absolut unika förståelsen av barnets utveckling, den geniala metodiken och kursplanen. Waldorfskolan har bundit ris åt egen rygg genom att envist hålla fast vid en organisationsstruktur som aldrig fungerat. I en intervju med en ekonom som arbetar på en Waldorfskola, men som har mångårig erfarenhet från näringslivet, ställs den närmast kätterska frågan om inte (den norska) skolrörelsen borde bilda koncern, med centrala administrativa resurser och ”dotterbolag” (de enskilda skolorna) som kan stötta varandra vid svårigheter. Därigenom skulle den samlade ekonomin kunna förbättras väsentligt, stora skolor skulle bära små ”start ups” och massor av dubbelarbete skulle undvikas. Gemensamma inköp och administrativa resurser skulle avlasta vardagen för alla skolor så att de kunde fokusera på det väsentliga, det pedagogiska arbetet, undervisningen och arbetet med barnen. När man läser detta rister det till på den waldorfska Richterskalan.

Han menar också att ett grundläggande samhällsfenomen ligger till grund för den nödvändiga specialiseringen i olika yrkeskategorier utöver läraryrket, tex ekonomer, jurister och personalvetare. Världen har helt enkelt blivit så vansinnigt mycker mer komplicerad och krävande på 100 år. Inte minst har elever och föräldrars rättigheter och krav på likabehandling stärkts, men också kravet på kunskapredovisning, ekonomisk redovisning (som också följer av bidrag från stat och kommuner) och professionell personalvård. Den gamla idén där lärararna roterar på olika uppdrag faller på sin orimlighet, de kan helt enkelt inte vara kompetenta på alla områden. Om de vidareutbildar sig i en viss riktning tillåts de endast en kortare tid utöva denna funktion och utbildningen har därför varit förgäves. Resell pekar på risken att amatörismen slår tillbaka på skolan som organisation.

Läsning rekommenderas varmt för alla som engagerar sig för Waldorfpedagogiken, och bidra gärna här på bloggen med egna reflektioner eller ifrågasättanden!

Uppsatsen finns att ladda ner här, och jag lovar, det är inte så svårt att läsa norska som man kanske tror!/Örjan

http://www.rshoyskolen.no/master-thesis/

Femteklassare på Stockholms Stadion

Nu är det olympiad på Stockholms Stadion:
http://www.dn.se/sthlm/olympiad-igen-pa-stockholms-stadion
Härligt initiativ!

Nedläggning av Waldorflärarhögskolan eller finansiering av skolorna?

Waldorflärarhögskolan har inte lyckats hitta en finansiering för Waldorflärrarutbildningarna och står nu inför hotet om nedläggning om inte skolorna tar över ansvaret för att täcka kostnaderna framöver.

Läs mer här:

http://www.wlh.se/index.php?id=263

Och kommentera gärna, vad tycker du?

Diagnos eller omogna barn?

I DN idag en intressant men samtidigt lite skrämmande forskningsrapport:


http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/adhd-kan-vara-omognad-hos-manga-pojkar


Kommer inte ifrån känslan att den här forskningen ställer mycket av diagnoshysterin på ända. Om man istället kunde skapa en vettig, mer flexibel, skolstart och ändra lite vanor i hemmen (mindre skärmtid, mindre sötsaker...) kunde nog många "bokstavsbarn" leva gott som det är och slippa medicinering och särbehandling. Dessutom tror jag det är fel att barn skall sitta så mycket stilla i skolan, man kan lära sig lika mycket genom rörelse och all energi blir utnyttjad och inte nertryckt. En del barn behöver helt enkelt väldigt mycket rörelse under de första skolåren, då måste skolan anpassas till detta. Om man istället tror att man kan tillrättavisa barnen med diciplin och kanske även läkemedel (för att lugna ner dem...) är det nog dags att tänka om. Jag har verkligen inget emot en sunt omhändertagande av barn med särskilda behov men nog verkar det ha gått lite trend i att alla skall få en diagnos? Förmodligen är diagnoskravet framdrivet för att fördela särskilda pengar till assistenter och annat stöd, alltså för att lösa ett administrativt problem. Har sett åtskilliga mycket leksugna och oroliga pojkar i småklasserna som sedan blivit läkare och professorer (och för all del även bergsklättrare och brandmän) när de fått spralla av sig. Är det barnen som skall anpassas till skolan eller skolan efter barnens behov?
/Örjan

Acceptera aldrig verbal våldtäkt!

http://www.dn.se/nyheter/sverige/sexuella-trakasserier-ar-vardag

Någon gång börjar en del elever använda kränkande ord i skolan – var är lärarna då?

Det krävs vuxennärvaro i skolan hela dagen, inte bara på lektionerna utan också på alla raster, korta som långa, i omklädningsrum, i uppehållsrum och matsalar.

Om vuxenvärlden visar upp en absolut nolltolerans vid kränkande benämningar och konsekvent tar upp alla tillfällen det händer, kommer det kännas mer obekvämt. Även om det är 57’e gången samma vecka som en elev kränker sina skolkamrater/lärare, måste ansvarig mentor/lärare ta tag i det. Har lärare i särskilt utsatta skolor gett upp? En annan artikel berättar nämligen att var sjätte utbildad lärare slutar i förtid, omskolar sig eller väljer ett annat yrke.

Kan man se några samband mellan skolor som har problem med sexuella kränkningar?

Vad beror det på att det förekommer mer på vissa skolor?

Häromdagen gick jag förbi en skola i min närhet (klass 1-5), belägen i en svensk småstad. Det var rast. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag hörde: ”Jävla onge!” (ja, det var en skola i Skåne). Ingen vuxen fanns ute. En annan högstadieskola (klass 6 – 9) en bit därifrån har haft sådana problem att flera lärare slutat och föräldrar och elever vittnar om ett synnerligen tufft klimat. Några av dessa elever har valt en Waldorfskola i stället och beskriver i lyriska ordalag den stora skillnaden.

I stora anonyma, oestetiska och funktionalistiska skolmiljöer där vuxennärvaro saknas verkar det bli problem med kränkningar. I socialt utsatta områden likaså.

Vad erbjuder Waldorfskolan? Jo, bland annat en mindre miljö, alla känner alla, delaktiga föräldrar och en estetiskt tilltalande miljö.

Låt alla föräldrar välja skola till sina barn från början!

Avskaffa systemet med att barn automatiskt placeras i närmaste skola.

Förvandla alla skolor till friskolor, så att föräldrarna kan känna motivation och engagemang för sina barns skola.

Egentligen är debatten om kommunal – statlig skola föråldrad. Det viktiga är att arbeta tillsammans, lärare, föräldrar och elever, i småskaliga miljöer, där alla känner alla. 

Det är dags att ta värdegrunden i nya skollagen och Lgr11 på allvar.

Från de vackra orden till handling!

/ Christine 

Årskurserna börjar ta form

Om ni undrar varför inte så mycket händer på bloggen just nu beror det på att vi varit väldigt upptagna med att få klart en första version av ett av bokens huvudkapitel, det som beskriver de olika årskurserna från årskurs 1 till 12. Idag har det dock gått iväg till en erfaren waldorfpedagog för en första kritisk granskning. Skall bli spännande att få en första feedback! Ett av de största problemen var att hitta en rimlig balans mellan de olika ämnena, det finns ju så otroligt mycket spännande att berätta! Till slut valde vi att fördjupa oss lite mer i teman som vi tycker ger "färg" åt årskursen och sätter prägeln. Ibland blev det geografi, i andra årskurser drama eller kulturperioderna. Tänk ändå vad Waldorfkursplanen är fantastisk! Det är på många sätt en genial båge som spänns från klass 1 till 12, och förbereds i förskolan. Det som börjar som raka och böjda streck den första skoldagen blir till komplexa formler i årskurs 12. Den första människokunskapen i fyran till den sista i tian, fysiken från sexan till tolvan, eurytmin från ettan till tolvan. Lite synd att inte alla elever för uppleva den spända bågen, främst för att många elever inte kan gå vidare på gymnasiet på den egna orten..Kursplanen är som ett mästerligt konstverk som skisserades av Rudolf Steiner men som sedan mejslats fram av hundratals pedagoger under snart 100 år!
Nu när vi i varje fall tillfälligtvis lägger årskurserna åt sidan väntar nästa stora utmaning, metodiken, men även att slutföra förskolekapitlet och lite andra mindre delar. För ett par veckor sedan tillkom många fina bilder från Sophiaskolan i Rörum och i början av juni blir det fotografering på Kristofferskolan i Bromma. Ett fint bildmaterial börjar växa fram, häromdagen skickade en trevlig lärare lite bilder från Denver där förskolan ligger mitt i storstadsmiljö:

Här är också en fin bild från en Waldorfskola i Hyderabad i Indien:

Waldorfpedagogik worldwide med andra ord!