Vi har ju tidigare skrivit om
rektorsrollens införande i waldorfskolan och den kulturförändring som måste äga
rum om det skall fungera någorlunda. Här ytterligare några tankar som kanske
kan visa vägen ur dilemmat som beskrivits i den tidigare artikeln.
Begreppet autentiskt ledarskap har
vuxit fram under det senaste årtiondet och har ett tydligt samband med att det
som kallas lean som fått allt större utbredning också inom tjänstesektorn. Lean
har sitt ursprung inom Toyota och fick till en början stor spridning inom bil-
och annan tillverkningsindustri. Lean fokuserar på ”kundnyttan” där kunderna som
likaväl (ja, jag vet att det är kontroversiellt) kan översättas till eleverna
eller föräldrarna i skolan. Vad det handlar om är de som organisationen skapar
värde för och egentligen spelar det ingen roll vad de kallas.
Begreppet autentiskt ledarskap
innebär att man lämnat det gamla ”kontrolltänkandet” bakom sig och ser
ledarskap främst som en uppgift som handlar om kommunikation: att förklara
uppdraget, hjälpa medarbetarna att förstå kundens (eleverna, föräldrarnas…)
perspektiv och låta medarbetarna själva utveckla metoderna. Det innebär att
ledarskapet bygger på förståelsen för gemensamma mål och respekt för varje
människa i organisationen.
En autentisk ledare bygger hela
sitt ledarskap på en inre etisk kompass och eftersom uppgiften inte längre är
att styra och kontrollera, utan att entusiasmera och kommunicera är det
nödvändigt för ledaren att ha ett starkt och äkta engagemang för sin uppgift.
Aristotoles kallade det för ethos.
Man brukar också tala om att det autentiska ledarskapet bygger på kärlek i kontrast till ett ledarskap som
främst bygger på rädsla.
Kärleken riktas dels gentemot
uppdraget i sig, dels gentemot de medmänniskor man tjänar med sitt ledarskap.
Hur ser det då ut om vi prövar
rektorns roll i waldorfskolan mot begreppet autentiskt ledarskap? Rektorns
uppdrag är ju delvis definierat av lagar och förordningar men i övrigt lämnas
ju en hel del öppet. Rektorn får också delegera vissa uppgifter.
Enlig definitionen av ett
autentiskt ledarskap är rektorns huvudsakliga roll att fokusera på att skolan
skapar värde för eleverna. Värde i form av kunskap, mognad, social träning, kreativ
förmåga med mera, låt oss kalla det elevnytta. Rektorn ska leva så starkt i
verksamheten att hon eller han förstår hur den fungerar ur ett elevperspektiv och
ska kunna förklara och hjälpa medarbetarna att förstå vikten av att skapa
maximal elevnytta och entusiasmera utifrån sin egen värdegrund. Rektorn ska
inte styra och kontrollera (om det inte är absolut nödvändigt som en följd av
befattningen) utan entusiasmera och inspirera medarbetarna (t.ex i kollegiet) och
ge dem långtgående mandat att själva utveckla verksamheten.
Vad innebär det då för medarbetarna
att vara fullt autentiska i sitt eget ledarskap? Detta är ju naturligtvis en
brännande fråga. Varje lärare är ju högsta grad ledare för eleverna och har
kanske även vissa ledarskapsfunktioner inom kollegiet. Egentligen inget annat
än för rektorn. Varje enskild lärare måste själv ”bottna” i sitt ledarskap, i
sin lärarroll och sitt förhållande till den skola och pedagogik som man
representerar. Ett autentiskt läraruppdrag är inte att ”göra ett jobb” utan
förutsätter att man på djupet förbundit sig med sitt uppdrag. Varje lärare måste fokusera på hur man skapar
värde för eleverna och är ju i högsta grad en kommunikatör.
Till slut finns det anledning att
prata om den autentiska skolan. Lever vi som vi lär? Har vi bottnat i vårt
uppdrag (ethos) och är vi beredda att i dialog arbeta för gemensam förståelse
av såväl problem som möjligheter? Skolans impuls måste leva hos alla, såväl
rektorn som samtliga medarbetare.
Jag tror begreppet autentiskt
ledar- och medarbetarskap kan hjälpa oss framåt mot en väl fungerande modell
som inte bygger på hierarkiskt tänkande (upp-ned, ned-upp) utan på
principer om tydlighet, elevorientering och kärlek och respekt till varje människa
i organisationen. /Örjan
Lästips:
”Lean med hjärta och kreativitet – om autentiskt ledarskap och
kommunikation” av Isabel Runebjörk och Monika Wendleby (Ekerlids Förlag
2013).