Nu gäller det, hjälp till att förverkliga Carlgrenska Waldorfgymnasiet!

I augusti 2013 startar Carlgrenska Waldorfgymnasiet, centralt beläget i Stockholms stad.  Det är en frukt som mognat länge, i minst 20 år har idén om ett centralt placerat men fristående waldorfgymnasium i Stockholm levt hos många människor. Erfarenheten är att allt fler elever vill söka sig till en ny miljö, till en större och mer centralt belägen skola med fler kamrater i samma ålder.

Genom åren har gymnasiesituationen i Stockholm skärpts väsentligt. Kapitalstarka koncerner har gått in på marknaden och gjort det allt svårare för idéburna skolor att hävda sig. De senaste åren har flera waldorfgymnasier tvingats stänga samtidigt som waldorfskolor med årskurs 1-9 utvecklats väl. Den 12-åriga waldorfskolan med dess fantastiska kursplan är hotad.

Sent hösten 2012 fick den förening som bildats med syfte att starta ett nytt waldorfgymnasium besked om att man beviljats ett skoltillstånd. Nu har skolan en fantastisk chans att komma igång, men den behöver allas hjälp. Skoltillståndet måste användas hösten 2013 för att inte gå förlorat. De första eleverna har redan anmält sig, lokalfrågan är löst för de första skolåren och nu anmäler sig allt fler lärare som vill vara med från början.

Att starta ett nytt gymnasium utan kapital är dock en utmaning. I början behövs möbler, datorer, läroböcker och annat som vi alla som värnar waldorf måste samla ihop till.

Därför har man nu startat insamlingskampanjen ”Gilla oss i verkligheten” som syftar till att samla in 500.000:- som stöd till skolans start. Efterhand kommer skolan naturligtvis kunna drivas med hjälp av skolpengen men för startkostnaden behövs initiala bidrag.

Gåvor önskar vi till den ideella föreningen Stockholms Fria Waldorfgymnasium som kommer att fungera som stödförening för Carlgrenskas verksamhet även i framtiden.

Det enklaste sättet att ställa upp är att sätta in valfritt belopp på föreningens postgiro: 616590-6 

Mer information om kampanjen och fortlöpande redovisning av insamlingsresultatet kommer efterhand på www.carlgrenska.se

Äntligen får vi ses!

För första gången är alla waldorfvänner inbjudna till samma konferens, Waldorf 2.0 i Ytterjärna den 26-27 april.

Vi är två föräldrar som länge har längtat efter att få träffa andra waldorfföräldrar, förskolerepresentanter, fritidspedagoger, skolledare, lärare och andra waldorfintresserade. Vi har längtat efter att samtala om större frågor än läxor, klasskassor och annat som kommer upp på vanliga föräldramöten. Vi tror på kraften i att vi möts! Och vi tror på waldorfpedagogiken på 2000-talet!

Kortfattat är planen för konferensen att vi på fredagen börjar med lite självkritik, sedan blir det musik, fest och vi lär känna varandra. Dagen efter dyker vi djupt i pedagogikens källor och när vi kommer upp till ytan igen kan vi prata om framtiden. Vi tror att konferensen kommer att leda oss vidare.  Vi ser detta som startskottet på en lång process som vi känner behövs inom waldorfvärlden.

Anmäl dig nu. Se konferensens program och anmälningsformulär på www.waldorf2.se

Vi ses där!

Helena E. Källgren, waldorfförälder sedan 10 år (Waldorfförskolan Solgläntan i Sundbyberg och Ellen Key-skolan i Spånga.)

Och Annika Malmsten, waldorfförälder sedan 20 år (Waldorfförskolan Solgläntan i Sundbyberg, Ellen Key-skolan i Spånga och Kristofferskolan i Bromma. )

Båda är med i projektgruppen för konferensen Waldorf 2.0

Nu laddar vi upp för konferensen Waldorf 2.0 - och din fråga eller synpunkt är viktig!

Som vi tidigare berättat äger en unik konferens rum den 26-27 april i Ytterjärna Kulturhus. Konferensen heter Waldorf 2.0 och vi frågar oss: vad är waldorfpedagogik på 2000-talet? Konferensen samlar waldorfvänner från hela landet: föräldrar, förskollärare, lärare, rektorer, fritidspedagoger, elever och alla andra intresserade är hjärtligt välkomna!

Konferensen bygger i hög grad på dialog och samtal och endast kortare föredrag av impulskaraktär.

Här på Waldorfbloggen laddar vi redan nu upp med att de kommande veckorna fram till konferensen bjuda in Dig som läsare att bidra med dina funderingar, frågor eller åsikter!

Du kan skriva kort eller lite längre, kanske bara en fråga eller en tanke. Eller en hel artikel! Vad är dina frågor eller synpunkter mot bakgrund av konferensens tema?  Skriv direkt i kommentarsfältet nedan eller om du har ett längre bidrag kan du skicka det per mejl till orjan.liebendoerfer@gmail.com

Vi modererar alla bidrag men vi lovar att ha högt i tak! Du kan skriva anonymt men vi ser gärna att du skriver ditt namn.

Var med och höj temperaturen med ditt bidrag!

Och vi hoppas att vi träffar många av våra läsare på konferensen! Sista anmälningsdatum är 14 april.

Örjan & Christine

Autentiskt ledar- och medarbetarskap

Vi har ju tidigare skrivit om rektorsrollens införande i waldorfskolan och den kulturförändring som måste äga rum om det skall fungera någorlunda. Här ytterligare några tankar som kanske kan visa vägen ur dilemmat som beskrivits i den tidigare artikeln.

Begreppet autentiskt ledarskap har vuxit fram under det senaste årtiondet och har ett tydligt samband med att det som kallas lean som fått allt större utbredning också inom tjänstesektorn. Lean har sitt ursprung inom Toyota och fick till en början stor spridning inom bil- och annan tillverkningsindustri. Lean fokuserar på ”kundnyttan” där kunderna som likaväl (ja, jag vet att det är kontroversiellt) kan översättas till eleverna eller föräldrarna i skolan. Vad det handlar om är de som organisationen skapar värde för och egentligen spelar det ingen roll vad de kallas.

Begreppet autentiskt ledarskap innebär att man lämnat det gamla ”kontrolltänkandet” bakom sig och ser ledarskap främst som en uppgift som handlar om kommunikation: att förklara uppdraget, hjälpa medarbetarna att förstå kundens (eleverna, föräldrarnas…) perspektiv och låta medarbetarna själva utveckla metoderna. Det innebär att ledarskapet bygger på förståelsen för gemensamma mål och respekt för varje människa i organisationen.

En autentisk ledare bygger hela sitt ledarskap på en inre etisk kompass och eftersom uppgiften inte längre är att styra och kontrollera, utan att entusiasmera och kommunicera är det nödvändigt för ledaren att ha ett starkt och äkta engagemang för sin uppgift. Aristotoles kallade det för ethos. Man brukar också tala om att det autentiska ledarskapet bygger på kärlek i kontrast till ett ledarskap som främst bygger på rädsla.

Kärleken riktas dels gentemot uppdraget i sig, dels gentemot de medmänniskor man tjänar med sitt ledarskap.

Hur ser det då ut om vi prövar rektorns roll i waldorfskolan mot begreppet autentiskt ledarskap? Rektorns uppdrag är ju delvis definierat av lagar och förordningar men i övrigt lämnas ju en hel del öppet. Rektorn får också delegera vissa uppgifter.

Enlig definitionen av ett autentiskt ledarskap är rektorns huvudsakliga roll att fokusera på att skolan skapar värde för eleverna. Värde i form av kunskap, mognad, social träning, kreativ förmåga med mera, låt oss kalla det elevnytta. Rektorn ska leva så starkt i verksamheten att hon eller han förstår hur den fungerar ur ett elevperspektiv och ska kunna förklara och hjälpa medarbetarna att förstå vikten av att skapa maximal elevnytta och entusiasmera utifrån sin egen värdegrund. Rektorn ska inte styra och kontrollera (om det inte är absolut nödvändigt som en följd av befattningen) utan entusiasmera och inspirera medarbetarna (t.ex i kollegiet) och ge dem långtgående mandat att själva utveckla verksamheten.

Vad innebär det då för medarbetarna att vara fullt autentiska i sitt eget ledarskap? Detta är ju naturligtvis en brännande fråga. Varje lärare är ju högsta grad ledare för eleverna och har kanske även vissa ledarskapsfunktioner inom kollegiet. Egentligen inget annat än för rektorn. Varje enskild lärare måste själv ”bottna” i sitt ledarskap, i sin lärarroll och sitt förhållande till den skola och pedagogik som man representerar. Ett autentiskt läraruppdrag är inte att ”göra ett jobb” utan förutsätter att man på djupet förbundit sig med sitt uppdrag.  Varje lärare måste fokusera på hur man skapar värde för eleverna och är ju i högsta grad en kommunikatör.

Till slut finns det anledning att prata om den autentiska skolan. Lever vi som vi lär? Har vi bottnat i vårt uppdrag (ethos) och är vi beredda att i dialog arbeta för gemensam förståelse av såväl problem som möjligheter? Skolans impuls måste leva hos alla, såväl rektorn som samtliga medarbetare.

Jag tror begreppet autentiskt ledar- och medarbetarskap kan hjälpa oss framåt mot en väl fungerande modell som inte bygger på hierarkiskt tänkande (upp-ned, ned-upp) utan på principer om tydlighet, elevorientering och kärlek och respekt till varje människa i organisationen. /Örjan

Lästips:

”Lean med hjärta och kreativitet – om autentiskt ledarskap och kommunikation” av Isabel Runebjörk och Monika Wendleby (Ekerlids Förlag 2013).

Ny artikel på Newsmill idag

Skriver idag om rätten att vara unik och mot mobbning på Newsmill.

Läs här:

http://www.newsmill.se/artikel/2013/03/14/yohio-f-rebild-i-kampen-mot-mobbing

Nu får det faktiskt vara nog!

Jag läser idag om den fruktansvärda händelsen i Kumla där en 13-åring tog livet av sig efter lång tid av mobbning över nätet och i skolan. Tyvärr är det ju inte första gången, vi mins alla ungdomskravallerna i Göteborg och åtskilliga andra händelser.

Samtidigt kunde vi i helgen glädjas åt Yohios korta uttalande i ingressen innan han framförde sin låt. Ett upprop för varje människas rätt att vara den hon är, att vara just individuell. Samtidigt på scenen: en strålande förebild för just det: Gina Derwani

Då tänkte jag så här: vad fantastiskt det kunde vara om svenska folket kunde be Gina, Yohio och gärna Jonas Gardell (vi minns alla "torka inga tårar utan handskar") att bli ambassadörer för en gigantisk kampanj mot mobbning, för kärlek och individualitet! Kanske kan vi locka Zlatan, Jonas Hassen Khemiri och en massa tonårsidoler också? Och tänk om SVT tillsammans med regeringen, riksdagen och några stora sponsorer kunde vara med och driva projektet? Kanske en gigantisk direktsänd gala i Friends arena (passar ju bra!) och en turné runt om i landet, en egen youtubekanal, instagramkonto och lite till...

Det måste ju faktiskt vara nog nu, vi vuxna måste ta ansvar för våra barn och väcka deras vilja till kärlek och respekt för varje individs okränkbarhet!

Hurra för digitala hjälpmedel (och blyertspennor)!

Vi har flera gånger tidigare skrivit om frågeställningarna runt användandet av t.ex. läs/lärplattor och andra digitala hjälpmedel i förskolan och skolans tidigare år. Nyligen publicerade vi även funderingar om blyertspennornas tyranni som ledde till läsarrekord här på bloggen (tack till VOF, Föreningen för Vetenskap och Folkbildning för det!). Låt oss därför lägga den frågan åt sidan för tillfället och istället tala klartext:

Digitala hjälpmedel (liksom blyertspennor) har självklart en plats i waldorfskolans högre årskurser inom grundskolan och på gymnasiet.

Ja, det är till och med så att waldorfskolor och gymnasier borde vara föregångare och pionjärer inom det digitala området. Så är det kanske inte idag men jag ser inget i pedagogiken som talar emot det, tvärtom.

Waldorfskolan bygger på en djupgående analys och en grundläggande syn på barnets utveckling och vad det behöver i de olika levnadsfaserna. I takt med att omdömesförmågan utvecklas i och med puberteten kan barnet också på ett nytt sätt handskas med grundläggande skillnad mellan information och kunskap och digitala hjälpmedel kan integreras i kunskapsprocessen. Rörelsebehovet minskar också något och kan bättre tillgodoses genom särskilda undervisningstimmar.

I waldorfskolan innebär det att t.ex. läsplattor (eller blyertspennor...) kan vara kontraproduktivt i en årskurs men ett centralt hjälpmedel i en annan. För många debattörer, särskilt de som inte orkar läsa till punkt och har en färdig uppfattning i förväg (så mycket för Vetenskap och Folkbildning...), blir det svårt att ta till sig. Den förenklade, ja till och med banala bilden är oftast "ju tidigare desto bättre". Tidigare läsning och skrivning, tidigare IKT-användning och tidigare elevinflytande är bara några exempel. Eller grundsynen att om det finns "överallt", dvs. i hemmen bör det ju också vara en del av skolans vardag. Ja varför säga nej till att använda blyertspennor när de nu finns överallt i hemmen? Tokerier!  Ja, varför inte Coca-Cola till skollunchen, det finns ju också i hemmen? Jag tror de flesta någorlunda sunda människor inser att Coca-Cola kanske inte är så bra som vardagsdryck men att ingen dör av lite Cola till fredagsmyset och skolan böra nog vara lite av en förebild för en sund kosthållning. Det finns hundratals prylar och vanor hemma som inte nödvändigtvis behöver uppta skolans dyrbara resurser och tid med välutbildade och engagerade lärare som vägledare och utvecklingscoacher.

När det kommer till en åldersanpassad användning av olika redskap eller hjälpmedel går det plötsligt troll i debatten. Då heter det plötsligt att "min tvååring mår inte alls dåligt av att sitta två-tre timmar per dag framför läsplattan, hon har lärt sig vad en boll är" och många föräldrar ifrågasätter inte (eller orkar inte kämpa mot) timslånga dataspelssessioner hos tolvåringar. På högskolor, gymnasier och i grundskolans högre årskurser är det tvärtom. Gammaldags läroboksundervisning och föreläsningar lever kvar när helt andra möjligheter står till buds. Och i facebookgrupper går folk i spinn och ägnar sig åt näthat när de ojar sig över det knäppa waldorf-folket som inte vill ha blyertspennor i småklasserna.

Waldorfskolorna har lång väg kvar innan digitala hjälpmedel har den naturliga plats i utbildningen i de högre årskurserna som de borde ha. Flippade klassrum, smartboards och integrerad användning av olika program och digitala läromedel är nog ganska ovanligt även om det förekommer. Ett hinder i vägen är förstås den begränsade ekonomin men även lärarnas utbildning inom IKT-området. Här skiljer sig dock inte waldorfskolorna nämnvärt från många andra skolor, vi pratar snarare om ett samhällsproblem än ett waldorf-problem.. Det finns dock pilotskolor och pionjärer som ligger i frontlinjen. Av dem borde vi lära och inspireras och ta vara på det bästa som passar in i pedagogikens grundsyn, jag misstänker att det kan vara en hel del.

Waldorfbloggen besöker i april SETT-dagarna. SETT är Skandinaviens största mässa och konferens inom området det innovativa och moderna lärandet. SETT står för ”Scandinavian Educational Technology Transformation" och handlar om att få skolans professionella medarbetare att känna inspiration, ökad nyfikenhet och kunskap kring hur det moderna lärandet kan utvecklas i just deras skolor mot högre måluppfyllelse. 

Förhoppningsvis stöter vi på många andra nyfikna waldorfpedagoger på seminarier och föreläsningar! Om inte annat rapporterar vi här på bloggen och på twitter (Oliebendoerfer). Välkommen att följa med! /Örjan

Blyertspennornas tyranni

Every child is an artist. The problem is how to remain an artist once he grows up.

Pablo Picasso

Allra först vill jag säga att blyertspennor är bra och viktiga redskap från årskurs 6 och uppåt, när den exakta geometrin gör sitt intåg med passare, linjal och gradskiva. Dessutom är blyertspennor med olika hård-/mjukhet tillsammans med kol och svart tusch oumbärliga inom bildämnets svartvita perioder i årskurs 7-9.

I årskurs 1-5 borde det däremot inte förekomma några blyertspennor i waldorfskolorna!

Och varför inte det frågar sig säkert flera? Jo, det ska jag nu försöka förklara utifrån ett waldorfpedagogiskt och konstnärligt perspektiv.

Det rytmiska systemet, som ligger till grund för allt konstnärligt, det tröttnar aldrig. Hjärtats och andningens verksamhet fortsätter outtröttligt från födelsen till döden. Trött kan människan bara bli genom sitt intellektuella system och genom sitt viljesystem. Det tröttar att tänka, det tröttar att röra sig kroppsligen. […] För barnens del får man se till att trötthet uppträder så litet som möjligt. Minsta möjliga trötthet uppträder, om vi inriktar undervisningen konstnärligt under den här viktiga tiden i skolan, för då appellerar vi till det rytmiska systemet, då gör vi barnen minst trötta.

Rudolf Steiner, 1923 (Ilkleykursen)

Vi börjar i årskurs 1. Barnen som börjar i skolan är i olika grad motoriskt utvecklade. På waldorfförskolorna har de ritat med blockkritor och nu i klass 1 är det dags för kritor. De små händerna får ett bra grepp om kritorna och med klara färger ritar barnen formteckningar, bilder samt bokstäver och siffror. Blir det fel någon gång får barnen lära sig att göra ett bokstavspaket med fin rosett. I början är det inte helt lätt att disponera texten så att hela ord får plats på en rad, så bra att det finns avstavningsregler!

I årskurs 2 är det dags för de små bokstäverna (se tidigare artikel). Fortfarande är kritor i många färger bra för både barnens händer och uttrycksförmåga. Texterna är inte långa och välskrivning och formteckning hjälper barnen att forma bokstäverna vackert. Det estetiska momentet är viktigt att bemöda sig om. När barnen så småningom lärt sig alla små bokstäver är det dags för Franciskusperioden, som i många klasser brukar avsluta årskurs 2. Barnen har längtat till det stora ögonblicket – att få färgpennor. Så fint det blir i periodhäftena när de skriver om Franciskus. Små, nätta bokstäver gör att texten kan bli lite längre på sidorna. Bilderna ritar barnen fortfarande med kritor.

I årskurs 3 börjar barnen bli mer vana vid bokstäver av lite mindre format. Då är det dags att skriva skrivstil och använda reservoarpenna. Självklart måste alla öva skrivstilen, vilket passar bra med formteckningen som utgångspunkt. Sedan får barnen öva med bläckpennorna. Att skriva med bläckpenna innebär en avlastning för armen och handen. Bläcket flyter ut och ingen kraft behöver användas vid skrivandet. Någon gång i slutet av årskurs 2 eller början av årskurs 3 börjar också barnen använda radpapper för att hålla avstånd och disponera sidorna så att bilder och eventuella ramar kan få plats. Att hålla marginalerna rena har barnen övat på sedan tidigt i årskurs 2 och med radpapper blir det enklare, när texterna är längre. Men ännu skriver barnen på helt vita sidor. De lär sig undan för undan att bedöma hur text och bild ska få plats på sidorna så att det blir tydligt samtidigt som det får en estetisk prägel. Deras omdömesförmåga blir tagen i anspråk. Ingenting finns färdigt utan barnen behöver skapa och forma texten utifrån sig själva och göra egna erfarenheter.

I årskurs 4 när den första biologiperioden äger rum, Människan och djuren, passar det utmärkt att även rita med färgpennor så att detaljer som morrhår, ögon och fjädrar blir synliga. Året därpå, i årskurs 5 avslutar frihandsgeometrin formteckningen. Barnen är nu mästare på att hantera färgpennor och de mest fantastiska färgkombinationer brukar gestalta de geometriska formerna.

En klass som jag undervisade för många år sedan hade redan i årskurs 1 börjat med blyertspennor. Bilderna på stora växtpapper bestod av små, knappt synbara figurer. Alla var ritade med ”sorgkanter”, det vill säga svartgråa blyertsfärger. När barnen inte fick använda blyertspennor, tog de fram de svarta kritorna och ritade sina figurer, som mest liknade serieteckningar. När barnen skulle skriva med kritor blev några helt förtvivlade. Vi kan ju inte sudda om det blir fult! Små barnhänder höll krampaktigt i de smala blyertspennorna och formade spretiga bokstäver på färdiglinjerade papper. Ibland tog läraren fram böcker i fyrfärgstryck där barnen bara behövde fylla i rätt ord. De var mycket populära; för då behöver vi inte rita, som en pojke sa.

I matematiken var det likadant, rutiga böcker med pyttesmå rutor. Ja, här måste ju barnen få använda sig av blyertspennor sa deras lärare. Finmotoriken tvingades fram, liksom trängdes ihop som en fot i en för liten sko. Det estetiska var lika med noll – och i just matematik som kan vara ett så vackert ämne, när man upptäcker talsymmetrin. För de lärare som absolut vill använda pennor, vars text går att sudda, finns det fina stiftpennor med stift i olika färger.

Jag har alltid sett mig själv som en konstnär, minst lika mycket som waldorfpedagog. I en waldorfskola ska hela paletten användas i undervisningen och de estetiska värdena vårdas och hållas högt. Barnen ska få utvecklas i takt med sina förmågor och med waldorfskolans kursplan. Låt eleverna uppleva förväntan, ge dem många uttrycksmöjligheter, regnbågens alla färger och inspirera dem till eget skapande, så kommer de tids nog till den svartvita perioden.

Läraren måste bemöda sig om att utveckla ett sådant förhållande till konsten, att hon upplever den som nödvändig för människans utveckling. Människans kunskap mognar genom att hon alltmer förstår naturen och dess lagar, i det konstnärliga arbetet mognar hon till ett fritt skapande. Genom det konstnärliga skapandet upplever barnet sig självt. Enligt waldorfpedagogiken ska det konstnärliga inslaget genomsyra all undervisning.

En viktig utgångspunkt för waldorfpedagogikens bildundervisning är Goethes färglära, där färgernas verkan undersöks och beskrivs. Att låta barnet uppleva de intryck som färgförnimmelser framkallar och förmedlar är ett grundläggande tema. //

Figurativ målning eller teckning förekommer i många ämnen, vanligen i form av en bild inspirerad av den som läraren gör på svarta tavlan. Det viktigaste är den färgade ytan – inte linjen! Begränsningar och konturer uppstår i naturen genom olika ytor som finns vid sidan av varandra. Illustrationer till periodhäften, bilder till olika avsnitt i ämnena, liksom exakta men också estetiskt utförda framställningar av försök i kemi och fysik kräver en ständig teknisk vidareutveckling av elevernas förmåga.

Ur vår kommande bok Waldorfpedagogik (Studentlitteratur)    

/Christine

Nu är det (skol)vår!

Ingen har väl missat det: de första tonerna av koltrasten, snödropparna som kämpar sig upp och ljuset som plötsligt stannar kvar. Efter en ovanligt tung vinter är våren äntligen på gång.

Metaforen ligger nära till hands när vi talar om den svenska skolan. För tro det eller ej, det bubblar, jäser och pyser i skolans värld. Nånting vill upp, vill fram, vill bli till. Och det är inte de politiska utspelen eller nya direktiv från skolmyndigheterna som står för impulserna, snarare tvärtom. Det som vill upp kommer från skolans verkstadsgolv, från lärare, rektorer och andra yrkesverksamma inom skolans värld men också från föräldrar och andra engagerade som inser att vi måste tänka och handla på ett nytt sätt. Det är till och med så att vi har anledning att vara tacksamma för politiska utspel som ytterligare manifesterar övergreppsfilosofin. När skolan sätts under förmyndarskap vaknar ny frihetsenergi till liv, det påstådda liket lever, trots allt.

Det som gryr och vill upp är en livsvilja och en övertygelse som bottnar sig i insikten att det endast är de som verkligen har erfarenhet av skolans värld som kan driva förändringsprocessen. Alla är välkomna i samtalet om framtidens skola men till slut är det en fråga om engagemang, resurser och verktyg på plats i klassrum och skolkorridorer, i lärarrum och på rektorsexpeditioner.

All erfarenhet av förändringsprocesser visar vad som måste äga rum: hela organisationen måste vara engagerad och bära utvecklingen framåt. Bra ledarskap handlar om att få med sig varje enskild individ, inspirera, förklara och kommunicera men inte att själv genomföra alla förändringar. Just ett sådant ledarskap har den svenska skolan sett väldigt lite av. Istället har paniken över svaga PISA-resultat och andra mätvärden drivit på förmyndarmentaliteten – skolan måste sättas under förvaltning och övervakning, under press och konkurrens. Allt naturligtvis för ”elevernas bästa”.

Men nu är våren på gång! Som alltid finns förändringsagenter som går före, som driver på och väcker engagemang. Rektorer som skapar fantastisk arbetsstämning, lärare som utvecklar sin undervisning och väcker intresse hos andra, föräldrar som verkligen kämpar för sin skola och det man tror på. Den kraften är mycket större än alla tänkbara regelverk, mycket större än varje försök att pressa på skolan ytterligare uppgifter och mål.

Mycket av förändringsprocessen drivs av människor som möts i sociala medier, så ser världen ut idag. Personer med helt olika bakgrund och geografisk hemvist, olika plattformar och yrkesprofil kan mötas och samtala med varandra. I bloggar, facebookgrupper och på twittertrådar sprids bubblorna, ilskan och förändringsviljan. Nyligen skapades #Skolvåren, ett försök att under ett begrepp samla de olika initiativen och viljorna under ett gemensamt paraply. Kännetecknande är mångfalden, det är inte själva idéerna i sig som står i fokus, det är högt i tak. Istället står engagemanget, viljan till förändring och ägarskapet i förgrunden. Skolans folk vill och kan ta ansvar för utvecklingen av skolan, självfallet hand i hand med politiker och näringsliv.

För det svenska samhället i stort behövs ett nytänkande om vi verkligen ska få världens bästa skola. Det kommer nämligen aldrig att fungera genom direktiv och pålagor, press och mätningar. Det är inget annat än en gigantisk illusion. Den absolut enda vägen är att skapa förutsättningar för de människor som äger frågan, nämligen skolans yrkesgrupper, eleverna och föräldrarna. Ett verkligt politiskt ledarskap fokuserar på människorna och deras möjligheter att använda den energi vi alla har inom oss, den energi som finns där inne och vill ut. Ingen människa vill vara trött, håglös och desillusionerad. Ingen vill vara uppgiven och ingen vill lämna barn utanför samhället.

Ännu har politiker och media inte riktigt förstått vad som håller på att hända, nämligen att människorna i skolan håller på att ta skolans utveckling i egna starka och kompetenta händer. Det blir en spännande vår, som säkerligen sträcker sig många år framåt. /Örjan

Waldorf 2.0 26-27 april

Nu finns det preliminära programmet till konferensen utlagt på hemsidan.

Anmälan till konferensen sker här.

Waldorfbloggen på Newsmill!

Idag skriver Örjan på debattsajten Newsmill om den svenska skolan.

Här är en länk till artikeln.

Slow education

Idag lanserade Moderaterna sin  nya skolpolitik som bland annat innehåller betyg i klass 3 och ännu mer nationella prov.

En bra dag alltså att lyfta fram ett helt annat tankesätt som på engelska kallas slow education. Alla känner väl till slow food som ju blivit lite av en folkrörelse. I slow education är den kreativa processen det viktigaste liksom i matlagningen själva hantverket, kvalitén och äktheten. Eller för att citera Sir Ken Robinson: 

Everything is aligned to support “the process of having original ideas that are of value” 

På nätet finns flera olika bloggar som skriver om slow education, framför allt denna brittiska blogg som drivs av Joe Harrison. På hans twitterkonto ( @Slow_Education) står devisen "Slow Education nurtures well-being and a passion for learning. It values absorption in learning and reflection on learning." vilket är en bra sammanfattning av vad slow education står för. 
I en artikel på bloggen skriver professor Maurice Holt som är en av förgrundsfigurerna för slow education att själva begreppet utmanar den i USA och Storbritannien (och även i Sverige) sedan 80-talet dominerande bilden av undervisningen son en process som skall leverera resultat snarare än något som strävar efter att diskutera och upptäcka och väldigt mycket prestige ligger i att bevara just den bilden. Om man ruckar på grundsynen väcks så många frågor att hela modellen riskerar att krackelera. Den modell som etablerats har sin motsvarighet i fast food, vi har ett system med fast education idag. I fast food tänkandet är inte själva processen det viktigaste utan resultatet, det ska gå snabbt, vara standardiserat och billigt. En skola baserad på standardiserade prov och allmänt definierade mål behandlar eleverna som behållare som skall fyllas med innehåll snarare än människor som vill förstå, vill bli inspirerade, som vill göra något av sina liv.

Holt menar att slow education inte ska låta sig banaliseras som "enkel", i själva verket handlar det om att skapa såväl bredd som djup i kunskaperna.
I en skola präglad av slow education har eleverna tid att samtala, diskutera och reflektera om kunskap och idéer och de kan på så sätt förstå sig själva och den kultur de växer upp i. I en sådan skola tas lärarnas professionen på allvar, elevernas olika intressen, begåvning och utvecklingsnivå är vägledande för undervisningen och skolan arbetar nära samhället för att erbjuda en rik variation av lärande upplevelser.

Om för och emot

Fick en trevlig förfrågan från en redaktör i en pedagogisk tidskrift som sökte en debattör i en "duell" om  läsplattor i förskolan.  Efter att ha läst en artikel här på waldorfbloggen hoppades hon på att få med någon av oss på "mot" sidan i en debatt. Tyvärr är det lite typiskt att en sådan fråga kommer (även om det är jätteroligt att tidningar uppmärksammar vår lilla blogg!). Om waldorf tas med i debatten är det ju tyvärr ofta för att vi är mot någonting, och särskilt mot det moderna, det tekniska och det unga.

Gud vad gärna vi skulle vilja ställa upp i nästan vilken duell som helst där vi får vara för!  T.ex i debatten "bör barn leka mer i förskolan?", eller "bör barn vara mer ute och utvecklas av den fria leken" eller varför inte "bör barn äta ekologisk mat i förskolan"? Jag skulle kunna komma på 100 teman där jag vill vara för! För relevant användning av läsplattor, för den fria leken, för kreativitet oavsett media, för tredimensionella sinnesupplevelser, för konst, musik, skapande som lärandeprocess, för lek, klättring, vattenkana, snöbollskrig, rörelse i matematik undervisningen, rörliga klassrum men även för smartboards och flippade klassrum!

Ring eller skriv direkt om ni vill ha oss med i en sådan debatt, vi kommer som ett skott! /Örjan

Rektorsrollens införande kräver en kulturrevolution som ännu inte ägt rum

De senaste åren har en ny yrkeskår uppstått inom de svenska waldorfskolorna: rektorerna. Även om det naturligtvis fanns skolledande funktioner tidigare är det sedan 2011 plikt att varje skola har en rektor som enligt lagstiftningen även ska leda och samordna det pedagogiska arbetet. I en skolimpuls som sedan sitt grundande betonat att man inte har rektor och verkat efter en självförvaltningsidé innebär den nya situationen en dramatisk förändring.

Organisationen i skolorna har hittills byggt på likartade principer baserade på lärarkollegiets roll som skolans viktigaste organ (”skolans hjärta”) och som motpol till kollegiet styrelsen i den huvudman som driver skolan (förening, stiftelse eller i några fall aktiebolag). I kollegiet fördelades arbetsuppgifterna och lärarna tog för en tidsbegränsad period på sig olika mandat, som att ansvara för kollegiemötena eller lärarrekryteringen. Det pedagogiska ansvaret sågs som kollektivt med torsdagens lärarkonferens som centralt beslutsfattande organ som skulle eftersträva konsensus.

En del kollegor orienterade sig mot styrelsearbetet och engagerade sig i ekonomi, fastighetsskötsel och strategisk utveckling. Vid många skolor tillkom från början föräldrar i styrelsen, i andra kom de in under 80- och 90-talet.

Att modellen hade stora brister har påpekats av många, inte minst i en utmärkt masteruppsats av Helge Resell, jag har bland annat skrivit om den här på bloggen.  För en tid sedan kom en ny bok ut i Tyskland som lyfter upp denna fråga på dagordningen även i waldorfpedagogikens moderland (Valentin Wember: Wille zur Verantwortung. Eine neue Organisationsführung durch Lehrer, Eltern und Schüler an Waldorfschulen, Stratos-Verlag, Stuttgart 2012).

Kravet att även waldorfskolor måste har rektor uppstod för övrigt som ett direkt resultat av att skolorna inte själv lyckades skapa strukturer som garanterade elevernas rättsäkerhet genom ett allt för uppdelat ansvar. Min tolkning är att modellen var alltför idébetonad och teoretiskt ideologisk (för att inte säga manlig), och i allt för liten grad orienterade sig på det verkliga livet, elever och medarbetares behov och vardagen i skolan.

I och med att rektorsrollen införts av alla skolor har kartan ritats om.

I organisationsteorin pratar man om de tre faktorerna i en organisation: struktur, kultur och strategi. I en förändringsprocess måste alla tre beaktas annars kommer framgången frysa inne. Väldigt ofta är kulturen den begränsande faktorn eftersom den sitter djupt rotad i organisationen och bärs av många enskilda personer och en förändring måste ske även på det individuella planet. Det är lättare att möblera om i strukturen, t.ex. genom att tillsätta nya personer i ledningen och bygga om hierarkierna. Strategiutveckling är svårare men är ändå möjligt med de rätta verktygen och en strukturerad process som involverar ledning, medarbetare, samarbetspartners och andra intressenter.

Rektorsrollen tvingades på skolorna av staten, även om en del skolor frivilligt tillsatt en rektor redan innan. En markant strukturändring ägde alltså rum utan en motsvarande process att förändra kultur och strategi. Följden blev att de tre perspektiven kom i dramatisk otakt och de nya rektorerna har fått kämpa på åtskilliga fronter för att etablera sig och bli accepterade. I en del fall rekryterades rektorerna utifrån, de är duktiga ledare men oerfarna inom waldorfpedagogiken och utan antroposofisk förankring. I andra fall rekryterades de ur lärarkåren och den tidigare läraren blev chef över sina kolleger. Bägge varianterna långt ifrån obroblematiska. I takt med att den nya rollens omfattande befogenheter, ansvar och starka mandat gick upp för alla inblandade uppstod också många frågor som berör relationen till huvudmannen, skolan styrelse. Inte sällan återfinns den närmast absurda situationen att en lärare är ordförande i skolans styrelse, och alltså är chef över sin egen chef. Den roll som i såväl offentligt som privat skolväsende betraktas som extremt svår (därför råder det också brist på rektorer) blir i waldorfskolan närmast ogörlig. I värsta fall hamnar rektorn i kläm mellan en svag huvudman och ett negativt inställt kollegium. Rektorn har blivit något katten släpat in (i det här fallet är det samhället som är katten).  I bästa fall verkar det fungera någorlunda, oftast bäst på nyare skolor där kulturen inte sitter så hårt i väggarna.

Att traditionen av ”lika lön för lika arbete” dessutom medfört att många rektorer har i stort sett samma låga lön som en lärare skapar ytterligare problem. Huvudmannen markerar därmed att rektorn inte är någon ”riktig ledare” utan egentligen bara en kollegiemedlem med ett visst mandat, så som det var förr.  Här blir krocken med lagstiftningen närmast brutal. Rektorn har ett omfattande ledningsansvar och är chef över alla medarbetare på skolan! För den som tvekar rekommenderas läsning av Skolinspektionens riktlinjer. Han eller hon är dessutom efter genomgången behörighetsutbildning villigt lov på en arbetsmarknad där rektorer är ett bristyrke, i längden kommer lönepolitiken inte vara hållbar (liksom för övrigt inte heller politiken att inte betala lärarna marknadsmässiga löner).

Efter att den senaste tiden ha lyssnat på många olika personer menar jag att det finns ett akut behov att utveckla nya organisationsstrukturer som är anpassade till den verkligheten som faktiskt råder. Rektorn är här för att stanna och fokus måste nu ligga på att utveckla och stärka rollen som rektor just i en waldorfskola och skapa ändamålsenliga strukturer för huvudmannaskapet. Enligt min uppfattning bör det ske en professionalisering av styrelserna och troligtvis också en konsolidering av antalet huvudmän. Det finns skäl ifrågasätta om varje skola verkligen ska ha sin egen huvudman, i slutändan blir verksamheterna för små och bygger var och en för sig upp administration och förvaltning med egen rektor, bokföring och fastighetsförvaltning trots ett allt för litet elevunderlag. En geografisk konsolidering skulle stärka waldorfpedagogiken i Sverige. I det sammanhanget behövs också en konsolidering av hela skolrörelsens samarbetsorgan. Om detta har jag skrivit i en tidigare artikel som även publicerats i tidskriften Forum för antroposofi.

Det finns en stor risk att den kulturella trögheten och kärleken till en självförvaltningsmodell som aldrig riktigt fungerat blir waldofskolornas fall. De senaste åren har tre skolor gått i konkurs och flera skolor är troligen extremt känsliga för fluktuationer i elevantalet. Den tid när lärarna frivilligt avstår från lön för att rädda sin skola är nog över och ingen kommun lär komma springande med räddningsvästar om skolans elevunderlag sviktar.

Allt detta har jag under den senaste tiden hört väldigt många säga. Jag är uppenbarligen inte ensam om den här meningen. Ändå händer faktiskt väldigt lite, i varje fall vad jag fått syn på. Några ljuspunkter på himlen är den nya Waldorfskolan i Norrort som skapades i kölvattnet efter Frejaskolans konkurs och som nu drivs som ett föräldraägt aktiebolag samt de organisatoriska idéerna runt det nya gymnasiet i Stockholm, Carlgrenska.

Problemet verkar vara: vem skall ta initiativ? Vem är ansvarig att göra något? Och hur skall förändringsprocessen drivas? Och kan verkligen alla olika organ som uppstått i decentraliseringens sköna värld samarbeta?  

Dessutom är naturligtvis alla inblandade, inte minst rektorerna, fullt upptagna med vardagens flod av möten, mejl och telefonsamtal.

Mitt hopp står trots allt till huvudmännen, och inte minst till de många duktiga föräldrar med kunskap om världen ”utanför” som sitter i styrelser runt om i landet. Idag finns det inget samarbete mellan huvudmännen, inget organ där skolornas högsta organ träffas och gemensamt tar sig an de gemensamma utmaningarna. Inte för att det behövs fler organ, men just ett sådant är nödvändigt. I samma veva kan kanske några andra läggas ner?  Det är ändå huvudmännen som kontrollerar de ekonomiska resurserna och de har också allt att vinna på effektivare administration, samordning och konsolidering. Jag menar att det är dags för skolornas högsta ansvariga att på allvar ta tag i de grundläggande och i slutändan existentiella frågorna och dit hör faktiskt skolornas organisation, ledning, ekonomi, undervisningens kvalitét och det gemensamma ansvaret för varumärket ”waldorf”.  Huvudmännen måste också ta ansvar för att driva en nödvändig förändringsprocess där strukturella, kulturella och strategiska frågor går hand i hand.

Och det bästa av allt: när röken har lagt sig kommer vi verkligen kunna tala om självförvaltning, detta omhuldade men ack så diffusa begrepp. En äkta självförvaltning är bara möjlig när man kan upprätthålla ett självständigt förhållande till externa intressen, först då kan vi tala om frihet i ordets rätta bemärkelse. När man inte kan förvalta sig själv kallas det med rätta för konkursförvaltning. 

För många aktiva inom waldorfpedagogiken är ”koncerntänkande” ett rött skynke. Hujedamej! Men det finns faktiskt skäl att våga ta begreppet i sin mun och smaka utan att på en gång spotta ut. En koncern behöver inte vara som TeliaSonera, den kan också vara som t.ex. Scoutrörelsen.  /Örjan